Precis som Magnus Sandelin (
Expressen 27/1) har jag länge förundrats och oroats över hur lätt uttalade antirasister och vänstersympatisörer tar på uttryck för antisemitism. Min oro är inte mindre eftersom jag själv inte på något sätt politiskt identifierar mig som vare sig ”höger”, eller ens ”mitten”. I det föreställda politiska kollektiv jag sedan länge räknar in mig finns uppenbarligen personer som åtminstone hyser en hög tolerans mot uppfattningar som jag finner både felaktiga och förkastliga utifrån en position som kan definieras som ”vänster”.
Jag tror att förklaringen finns i att antirasismen i dag har blivit den viktigaste punkten på vänsterns agenda. Det är inget fel i det, men det har, i kombination med Mellanösternkonflikten, inneburit en blockering mot att förstå vad antisemitismen handlar om.
Att problemet finns kan utläsas i en känd artikel där den franske marxistiske filosofen Etienne Balibar försöker inkludera kampen mot antisemitismen i antirasismen genom att utnämna antisemitismen till ”den ursprungliga rasismen”. Men det innebär att Balibar misskänner antisemitismens särart och jag tror att detta misskännande är utbrett inom dagens antirasistiska vänster.
Rasism är föreställningen att det finns människor som är medfött överlägsna och människor som är medfött underlägsna. Yttre, fysiska egenskaper såsom hudfärg är för rasisten det avgörande kriterium som skiljer människor från varandra. Rasismen som ideologi föds i mötet mellan européerna och folken på de koloniserade kontinenterna. Den säger vem som är född till vad, vem som skall göra det hårda arbetet och vem som har rätt att överleva.
Antisemitismen kan tillspetsat sägas vara motsatsen. Det är föreställningen om att judarna är mäktiga. Den handlar om människor som lever mitt bland européerna, inte på någon främmande kontinent.
Judarna utmålas som de verkliga utsugarna i kraft av sin ställning i den ekonomiska sfär som Marx kallade för cirkulationssfären, där det tycks som om man gör pengar av pengar, det vill säga av ingenting.
Många, men långt ifrån alla, judar på den europeiska kontinenten under 1800-talet var hänvisade till denna sfär, som handlare och ”mellanhänder”, för sin överlevnad. Så är och har ofta varit fallet för minoriteter som är utestängda från andra karriärer. Antisemitismen som modern ideologi uppstår under 1870-talet som arbetarrörelsens uttalade konkurrent. Den bärs upp av protestantiska präster, folkskollärare, misslyckade litterater och journalister och andra halvintellektuella skikt. Den talar till en medelklass som kommit i kläm i kapitalets senaste expansionsfas men den har också ett budskap till arbetarna. ”Överge den marxistiska arbetarrörelsen och förena er med de produktiva kapitalägarna mot de parasitära mellanhänderna.”
Det sista behöver i 1800-talets Europa inte uttalas för att var och en skall förstå att det handlar om judarna.
Antisemitismen är alltså först och främst ett slags ressentiment. Det hindrar inte att den senare även får tydliga rasistiska drag. Förintelsen motiverades av föreställningen om judar som undermänniskor. Den riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa som var i vägen för ett Tyskland som ville kompensera sin avsaknad av kolonier. Deras position liknade därför också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete.
Förintelsen har på så sätt skymt den ursprungliga antisemitismens karaktär av en falsk antikapitalism. Om den bara är en variant av rasism kan den deklarerade antirasisten därför i sin självförståelse inte vara antisemit. Lägg därtill att antirasisten programmatiskt tar parti för de svaga och diskriminerade medan den judiska staten Israel framstår som den starke i Mellanösternkonflikten, så ligger vägen öppen för att de klassiska antisemitiska föreställningarna om judarnas makt friktionslöst integreras i antirasistens världsbild.
”Antisemitismen”, skriver Adorno, ”är ryktet om judarna.”
Ryktet står sig, av allt att döma. Alltför många verkar beredda att tro det.
Anders Ramsay
kulturen@expressen.se
Anders Ramsay är fil.dr i sociologi
