Mats Delands bok Purgatorium. Sverige och andra världskrigets förbrytare är en överväldigande dokumentation om hur 1945 års krigsförbrytare från öst, i samband med krigsslutet, krälade in i Sverige och blev kvar; hans bok är i bästa fall ett pionjärverk av bestående värde, ibland i värsta fall en luskung av namn och fakta som blir en smula ohanterlig.
Deland har valt Lettland som centrum för berättelsen; men egentligen handlar historien om hela östblocket. Historien handlar om hur, bakom fronten i öst, ett folkmord på miljoner oskyldiga ägde rum, däribland i Lettland den procentuellt effektivaste utrotningen av judar som förekom i Europa. Samt om hur sam- arbetet mellan tyskar och balteri verkställandet av folkmordet skedde i alla de tre baltiska länderna.
Lettland är ju, under 1900-talets första hälft, något alldeles unikt. Över Lettland drog ockupationens vågor fram och tillbaka, över ett fruktansvärt misshandlat land. Först ett par decennier av självständighet, sedan sovjetisk ockupation, sedan tysk, sedan än en gång sovjetisk. Till sist frihet. Att ta ställning för någon ockupationsmakt innebar plötsligt att ett år senare bli landsförrädare, för att nästa år stå på "rätt" sida. Under tiden: slakt på judar, och under tyskockupationen kommunister.

Den som läst Sofi Oksanens lysande roman Utrensning vet hur detta bipolära vansinne kunde påverka människornas sinnen, i ett slags samvetenas sönderfall.
Så kom det sista halvåret av andra världskriget, och över 60000 balter flydde i småbåtar över Östersjön. Många vidare till Kanada eller Australien, de flesta stannade i Sverige. I efterhand skulle de visa sig vara den bästa och smidigast integrerade grupp av invandrare Sverige haft i modern tid: välutbildade, beslutsamma, effektiva, framgångsrika.
Det problem Deland ställer i sin bok är: hur hanterade Sverige de ruttna äpplen som också fanns bland dessa flyktingar? De som, utan tvekan, i varje "normalt läge" skulle ställts inför rätta och dömts som krigsförbrytare?
Svaret är: Sverige hanterade inte alls. Vi blundade. Läget var nämligen fullständigt onormalt.

Delands oerhört omfattande genomgång tar upp hundratals namn, några kodade, men möjliga att avkoda. Boken är också till en del en spegelbild av den stora europeiska förvirringen efter 1945: ringa rättssäkerhet, med flyende människor med oklar identitet, eller av vetenskapsmän med nyttiga kunskaper, vars förbrytelser snabbt kunde ursäktas av det kalla krigets helt nya lojaliteter. Underrättelsetjänsterna brydde sig heller inte så mycket om detta med "krigsförbrytelser". Vissa nazister hade strålande nätverk.
Sverige var inte precis ensamma om att blunda, ta djupa andetag, och börja om från början, som om gamla förbrytelser inte existerade.
Man kan lätt hitta ursäkter, om man vill. Hur skulle Sverige göra, rent praktiskt? Juridiskt - eller politiskt? Det kalla kriget hissade snabbt ner sin järnridå, vittnena till folkmorden var visserligen talrika där borta i öster, kunde berätta om de bestialiska slakterna, men skulle Sverige gallra fram bödlarna bland de oskyldiga civila och skicka över dem till Sovjet?

Hur då gallra? "Rättsstaten Sovjet?"
Å andra sidan hade vi skulden! Skulden! Sveriges tvivelaktiga agerande under andra världskriget! Och Sovjet var en segermakt som lidit ofattbara förluster, men i allt väsentligt varit den som krossat Nazityskland.
Mitt uppe i detta kom hos oss debatten om de militärinternerade balterna. En liten grupp på ursprungligen 167 som tillhört lettiska Waffen-SS. Jag läser Delands bok med visst intresse: jag skrev om baltutlämningen i en roman som heter Legionärerna, som kom ut 1968. I mikroformat avspeglas i detta svenska trauma, ännu extremt levande och omdiskuterat, det större dilemma som Deland belyser. I undertexten till den våldsamma debatten kring det som skulle komma att kallas "baltutlämningen" fanns nämligen en större och helt annan fråga, aldrig tydligt formulerad från svenskt politiskt håll.
Den var: hur gör vi medde civila flyktingarna?
De till slut 40000 civila balter som inte var militärer, inte tjänstgjort i Waffen- SS, som bara flytt från kriget, de som nu ville stanna?

Skulle också de skickas tillbaka? Med våld? Det var en tickande bomb.
Debatten kom att handla om de 146 militärbalterna, de som i januari skickades tillbaka, det som kommit att kallas "baltutlämningen". Men den våldsamma svenska debatten, protesterna, självmorden, berättade effektivt om vad som skulle hända om också de 40000 civila balterna sändes tillbaka.
Varken den svenska eller sovjetiska regeringen var idioter. Debatten om militärbalterna var ett lärostycke om något annat, som man teg om: de civila. Tvångsutlämning? Det priset var för blodigt för att någon part ville betala det. Att man från sovjetiskt håll rasande, i pressen, förklarade att "Sverige har efter kriget blivit en enda asyl för fascister i Nordeuropa" var munväder.
Efter baltutlämningen var utlämningsfrågan stendöd.

Ja, hur finna fram till de ruttna äpplena? Krigsförbrytarna bland de oskyldiga? Var vi flata, eller bara hjälplösa? Problemet var likartat i det lilla, som i det mycket större. Mats Deland går inte närmare in på vilka just dessa 146 utlämnade Waffen- SS- legionärer i själva verket var. Upprördheten i Sverige inför denna utlämning har - ibland - inte bara humanitet som grund, utan också ett stänk cynism. Man har i Sverige ofta blundat för det faktum att bland dessa oftast oskyldiga unga män, de som trott att denna legion skulle utvecklas till en armé som skulle föra kampen för det fria Lettland, att där också fanns just ruttna äpplen. Personer som tjänstgjort i polisförband, i Vitryssland och Litauen, ansvariga för utrotningsaktioner i hela östeuropa, förbrytare som tog chansen att under krigets sista halvår infiltrera lettiska SS-legionen, helt enkelt dölja sig när fronten rullat allt längre västerut, och sann- ingens minut kommit allt närmare.
Den större frågan är, i Mats Delands bok, hur vi har hanterat denna fråga om krigsförbrytare på svensk mark. Att vi bara lät dem vara. Det är, skriver han, en moralisk, politisk och juridisk fråga. Man vill tillägga: av en nästan överväldigande komplikation.
Dock, trots den nästan överväldigande mängden av namn och fakta, och risken för efterklokhet: en forskningsbragd.