Norrlandsoperan var först med att sätta upp Rusalka i Sverige, men det är nu, i David Radoks uppsättning på Göteborgsoperan, som allt stämmer. Likt Norrlandsoperan har Göteborgsoperan inspirerats av Vilhelm Hammershøis rum från förra sekelskiftet, där bortvända kvinnor och höga fönster bildar en stillastående melankolisk ensamhet. I ett sådant rum, signerat Lars-Åke Thessman, perforerat av låga träbryggor och blekgula vassruggar, möter vi Göteborgsoperans Rusalka, (sjöjungfru på tjeckiska). Liksom i Umeå 2006 görs hon av sopranen Elisabet Strid som jag först som sist vill höja till skyarna för sin känslighet, vokala färgrikedom och gestaltning. Ja, hela ensemblen är respektingivande professionell, in i minsta roll. Aldrig har väl den främmande furstinnan framställts så självklart som här med Annalena Perssons coola dominatrix.

Själva sjöjungfrun drar inte runt med fiskstjärt, Ann-Marie Anttila klär henne inledningsvis i en enkel grå underklänning, och låter henne senare baxa runt en mänskligt besvärlig vit brudklänning som blir allt blötare i takt med att hennes bakgrund kommer ikapp henne. Vattenanden (Anders Lorentzon) och häxan (Susanne Resmark) utgör hennes otäcka föräldrapar (båda är så spännande att man sätter sig käpprätt i stolen), där pappan visar äckliga tendenser både i hur han hands-kas med mat och Rusalkas yngre systrar. Hans tafsande kan tolkas som en av anledningarna till Rusalkas uppbrott. Och till varför hennes och prinsens (Nikolai Schukoff) samliv är så dåligt. Att något sjukt pyr i undertexterna avspeglas bland annat i Strids krampande kroppsspråk.

Det finns många sätt att tolka Rusalkas längtan bort från sitt eget element. Närmast ligger hennes knoppande sexualitet. Hon har verkligen sett en naken man simma och nu längtar hon med hela sin kropp och själ och svärmar under månen i en av operalitteraturens vackraste arior på ett sätt som måste fått både Jung och Freud att hoppa jämfota av upphetsning. Det är bara att bocka av arketyperna. Och så allt detta vatten, som i första akten hålls i kontroll begränsat till ett enda akvarium, men i tredje akten har gjort hela rummet vattensjukt.

Jaroslav Kvapils libretto skiljer sig inte mycket från HC Andersens saga sånär som på slutet där prinsens öde beseglas med Rusalkas dödskyss. Förutom de överförda skildringarna av sexualitet är operan en musikalisk produkt av sin tid influerad av såväl Verdi som Wagner och den tjeckiska nationalromantiken. Göteborgsoperans orkester spelar Dvorak med fantastisk känslighet, dynamik och lyhördhet. Om inte dirigenten Olaf Henzold och David Radok har haft ett tätt och bra samarbete så är jag beredd att äta upp min programbok. Det är en sådan samstämmighet med det vi ser och det vi hör. Sjöjungfrusystrarna blåser liksom av scenen med en brassinsats. Lina Räftegårds koreograferade kör är en studie i utestängande civilisationsriter som förstärker Rusalkas utanförskap.

Föreställningen är fylld av vackra scener fyllda med mångbottnade, skrämmande och outgrundliga känslor. Regin är ständigt i rörelse, de tre timmarna rusar fram trots att så mycket av handlingen egentligen bara sker på ett psykologiskt plan. Ibland undrar jag om inte allt bara är en ond dröm. Slutscenen vrider om hjärtat. Rusalka är oåterkalleligen övergiven, som en kvinna i en målning av Vilhelm Hammershøi. Med den skillnaden att fönsterluckorna som vetter mot månen och det andra livet är stängda för gott.