I den högerkristna blaskan Världen idag dundrade nyligen en insändarskribent över att Filadelfiakyrkan i Stockholm upplåter lokalerna åt en konsert med den öppet homosexuelle artisten Rufus Wainwright.
Dystert. Kyrkorummet är, trots allt, en plats för de stora livsfrågorna och hade insändarskribenten varit på plats i går hade han sett en artist som på toppen av sin förmåga borrar ned sig i den svindlande existensen.
Låtarna från senaste albumet All days are nights, som en manteldraperad Wainwright framför i ett enda svep vid sin flygel, handlar alla i hög grad om förlust, förgänglighet och kärlek.
Nu står visserligen de höga ambitionerna och tvekar vid det pekoralistiskas gräns – Wainwright har förbjudit publiken att applådera och skrider in och ut från scenen som en åldrad drottning – men räddas av intensiteten och rösten som sveper över tonerna som klart vatten.
Först efter den korta pausen släpper Wainwright tömmarna och lever upp på riktigt. Mellansnacket är, som vanligt, tongue-in-cheek – han hinner bland annat lansera en teori om att europeiska kungligheter klär sig flashigare ju tyngre finanskrisens ok blir – och de fläckfria framförandena av ”Going to a town”, ”Dinner at eight” och ”The art teacher” nära nog sublima.
Synd därför att ”Gay Messiah” fått stryka på foten – Ecce Homo-temat hade suttit som en smäck i Filadelfiakyrkan.
Å andra sidan hedrar Rufus Wainwright sin nyligen bortgångna mor, sångerskan Kate McGarrigle, med en fullkomligt magisk tolkning av hennes ”Walking song”.
Jag föreställer mig att hon stolt sjunger med i sin himmel.