Kollektiv berättelse. En propagandaaffisch från Lenintiden på 1920-talet. Ledaren går i täten framför den röda massan av ryska arbetare. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
Kollektiv berättelse. En propagandaaffisch från Lenintiden på 1920-talet. Ledaren går i täten framför den röda massan av ryska arbetare. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Rött ackord

Publicerad

Svetlana Aleksijevitjs mäktiga svit om Sovjet saknar mot- stycke i litteraturen.
Peter Fröberg Idling tycker att Svenska Akademien borde blicka österut.

När jag förra året träffade den belarusiska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj bad jag att få mitt exemplar av hennes "Kriget har inget kvinnligt ansikte" signerat. Under namnteckningen tillade hon: ”Låt oss ändå tro att det vi skriver inte är utan kraft i helvetet”.

Jag begrundar detta, under läsningen av hennes senaste bok, "Tiden second hand", som hon arbetat med i över 20 år. Den avslutar hennes mäktiga svit, "Utopins röster", som hon ägnat hela sitt 40-åriga författarskap.

Vägen till utopierna tycks ju alltid vara dragen rakt genom helvetet.

 

I november 1917 genomförde Lenin och hans bolsjeviker sin statskupp (”Den stora socialistiska oktoberrevolutionen” på sovjetiska). Den blev startpunkten för ambitionen att frambringa en ny idealistisk människotyp: Den röda människan. En varelse som tillbakabildat mänsklighetens alla svagheter – girighet, egoism, blodtörst och så vidare – till förmån för dygder som solidaritet och osjälviskhet. En medborgare formad för det förestående kommunistiska lyckoriket.

 

I sina tidigare böcker har Aleksijevitj intervjuat dessa röda människor i specifika sammanhang – kvinnor som deltog i andra världskriget ("Kriget har inget kvinnligt ansikte"), krigets barn ("De sista vittnena"), sovjetiska soldater i Afghanistan ("Zinkpojkarna"), självmördare ("Förförda av döden") och de som drabbades av kärnkraftshaveriet i Tjernobyl ("Bön för Tjernobyl"). I "Tiden second hand" försöker hon famna denna homo sovjeticus i sin helhet.

 

Hennes metod har förblivit densamma genom författarskapet. Hundratals och åter hundratals intervjuer bearbetas och kondenseras tills det emellanåt bara återstår några rader av varje vittnesmål. Oftast nämns berättarna endast vid förnamn, emellanåt åtföljt av ålder och yrke. Inga anletsdrag, ingen beskrivning av platsen för samtalet, inga utskrivna frågor. Blott en röst, som vänder sig till läsaren – alltid förtrolig, ibland förtvivlad, emellanåt rasande.

Att samla materialet är i sig ett Herkulesarbete, men Aleksijevitjs egenart ligger i vad som sedan händer. Trots att sagesmännen är anonyma, ja ett slags representanter vars röster körts genom Aleksijevitjs språkmaskin, kliver enskilda individer fram framför den välordnade fasad som traditionella historiska fackböcker ställer framför det röriga, myllrande förflutna. Sådant som sedan länge lagts till handlingarna blir med ens påträngande, plågsamt. Tidlöst. Litteratur!

Och inte bara de som talar, utan även dem de beskriver. Som exempelvis när en kvinnlig soldat minns hur hon såg sin första stupade tyska fiende, som låg på en idyllisk äng och var en så påtagligt snygg jämnårig kille – med ens blir en skärmytsling som legat bortglömt i ett dammigt krigsarkiv åter fylld av individer med familj och vänner som kommer att sörja den dagens död i resten av sina liv. För vad har tiden med något att göra? Att en grupp soldater prickskjuter mot en flyende tioåring är ju inte mindre fasansfullt för att det skedde för 70 år sedan.

 

I sina böcker sammanställer Aleksijevitj alla dessa hundratals röster till ett slags väldiga körverk. En brusande, disharmoniskt mänsklig symfoni, med sorgen, lidandet och inte minst döden som återkommande tema. När man har erfarit dem är man inte längre samma människa som tidigare. Jag skriver ”erfarit”, för genom Aleksijevitjs böcker inlemmas man i den stora kollektiva erfarenhet som drömmarnas, terrorns, krigens och umbärandenas Sovjetunionen var.

Denna supermakt, som på några generationer gått från träplog till rymdresor, som offrat 20 miljoner medborgare för att besegra Nazityskland, imploderade snöpligen 1991. Kvar blev ”sovjetmänniskorna”. Först hänförda över den efterlängtade friheten. Sedan alltmer desillusionerade, förbittrade och oförmögna att orientera sig i den nya kapitalistiska ordningen inriktad på konsumtion och självförverkligande. (En åldrad partimedlem konstaterar: ”Affärerna är fulla med korv, men det finns inga lyckliga människor. Jag ser inga människor med lysande ögon”.)

När den storslagna idén försvann, som i decennier givit mening åt deras omänskliga uppoffringar, då återstod ju bara det meningslösa lidandet. Och ovanpå det den ekonomiska kollapsen: ”Under hela sitt liv hade mormor lyckats spara ihop femtusen rubel, de fanns insatta på en sparbanksbok och hon brukade säga att de borde räcka för att överleva under ’svåra tider’, och till begravningen. Men pengarna räckte bara till en spårvagnsbiljett ... eller en ask tändstickor ...”

 

Aleksijevitj citerar i sitt förord Aleksandr Grin, som strax före revolutionen 1917 skrev: ”Framtiden står inte längre där den stod.” Och hon fortsätter: ”Det har gått hundra år sedan dess och återigen har framtiden försvunnit från sin plats. Tiden second hand har börjat.”

Nostalgin för det förflutna beror givetvis delvis på att den sammanfaller med intervjupersonernas ungdom. Men de är också sådana som har ”vuxit samman med den stora idén, som låtit sig genomsyras av den så till den grad att de blivit oskiljbara från den”. Alltså vanliga människor, i en vanlig vardag, om än hammaren och skäran. Som en av dem formulerar det: ”Herregud! Det är inte Stalin jag minns, utan vårt liv...”

En förvisso vanlig men ändå absurd vardag: ”Vi levde ett sovjetiskt liv, där det bara fanns en uppsättning spelregler som alla följde. Någon står i en talarstol. Han ljuger och alla applåderar, men alla vet att han ljuger och själv vet han att de vet att han ljuger. Ändå säger han allt detta och gläder sig åt applåderna”.

 

Men det var likväl deras vardag. Och lyckan fanns även i den. Som en säger: ”Socialismen är inte bara lägren, angiveriet och järnridån. Den är också en rättvis, vacker värld. Den handlar om att dela med sig till alla, att ha förbarmande med de svaga, att ha medkänsla och inte bara själv lägga beslag på allt.” En annan: ”Vår vänskap var det första som gick förlorat... Alla fick så mycket att göra – man måste tjäna pengar.” Men här finns också den gamle säkerhetspolisen som berättar hur han i slutet av långa arbetsdagar bestående av nackskott förlorade känseln i avtryckarfingret (läkare ordnade snart så bödlarna fick massage två gånger i veckan): ”Du frågade [...] hur snabbt en människa slutar att vara människa – hur mycket kan hon uthärda? Jag ska svara dig: ta ett stolsben och kör upp det i ändtarmen eller stick en syl genom pungen – då finns det ingen människa längre. Haha... ingen människa... Bara dynga! Hahaha...”

 

Aleksijevitj ägnar Belarus/Vitryssland ett av kapitlen i "Tiden second hand". Europas sista diktatur, så nära i geografin (från Stockholm är det närmare till Minsk än till Kiruna), så skamligt avlägset i det allmänna medvetandet. Ett slags bisarrt Skansen ägnat Sovjetunionen, där Lenin fortfarande står staty utanför regeringsbyggnaden och KGB ännu heter KGB.

"Tiden second hand" är kompositionsmässigt den mest komplexa av böckerna i Utopins röster. Intensitet och tempo växlar på ett mästerligt vis. Sviten får härmed sin storslagna avslutning. Det är inte bara det motsägelsefulla minnet av Sovjetlivet Aleksijevitj gestaltar, utan hon sätter samtidigt fingret på något avgörande i den mänskliga tillvaron.

Avslutningsvis, vid några tillfällen har olika ledamöter av Svenska Akademien antytt att den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skulle ha fått Nobelpriset i litteratur om inte döden en januaridag 2007 så oväntat kommit emellan. Fyra år efter hans frånfälle tilldelades Svetlana Aleksijevitj det litterära pris som instiftats i hans namn. Enligt min enkla mening bör Akademien ta igen något av skadan och ge hans landsmannina (Kapuscinski föddes i nuvarande Belarus) sitt främsta pris. Hennes livsverk "Utopins röster" saknar helt enkelt sin motsvarighet i världen, både som litteratur och erfarenhet.

 

Peter Fröberg Idling

Författare och kritiker

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag