In på benet. Hans Ruin hjälper oss att förstå Martin Heidegger. Foto: Cato Lein Foto: Cato Lein
In på benet. Hans Ruin hjälper oss att förstå Martin Heidegger. Foto: Cato Lein Foto: Cato Lein

Roten i tillvaron

Publicerad

Martin Heidegger försöker få tag i det som gått förlorat i teknologins tidevarv.

Isabelle Ståhl har läst Hans Ruins nya essäsamling, som för henne in i den ifrågasatte filosofens tankevärld.

I en tid då vi gärna psykologiserar och patologiserar mycket av det som känns sorgligt, kusligt och mörkt i livet, är filosofen Martin Heidegger (1889-1976) högst aktuell. Han menar att vi måste lystra till tillvarons grundläggande stämningar, exempelvis ångest, förundran, oro, fruktan och långtråkighet. Allt väsentligt tänkande utvinns som metall ur den grundläggande stämningen.

Hans Ruins nya essäsamling om den tyske filosofen berör många aspekter av livet som tyvärr är omöjliga att diskutera med en psykolog i dag.

Heidegger formulerade stämningen hos en generation som genomlevt det gamla Europas sönderfall i skyttegravarna, trolösheten och lidelsen i en värld som gudarna lämnat. Det är ett tillstånd av förlust, väntan och hunger efter "det heliga".

Med diktaren Hölderlins hjälp ger Heidegger namn åt en "helig sorg" som vaknar i oss vid anandet av något vi förlorat förmågan att erfara i rationalitetens tidevarv. Diktaren erbjuder inte löften eller förutsägelser utan låter oss få syn på vår egen situation som präglad av en obestämd nöd. Den ger oss en föraning om något heligt som är onåbart och samtidigt skrämmer.

 

Heidegger verkade i en tid då naturvetenskapen hade avförtrollat kosmos och psykiatrin genomgått sin "första biologiska fas". Den reducerade människans psyke till en biologisk entitet där olika typer av ångest och neuroser inte var något mer än störningar i de kognitiva akterna. Men denna nya grund man ställde människan på erbjöd ingen tröst. Hon var fortfarande dödlig och förfallande, oavgränslig men ändlig.

Ruin förklarar någorlunda pedagogiskt hur Heidegger försökte erbjuda ett nytt förhållningssätt till existensen och till tänkandet. Det handlar om att ge upp tanken om en grund för allt, att sluta föremålsliggöra och namnge, förbli "öppen inför hemligheten" och låta sig lamslås av förundran. Man kan försöka manipulera bort tillvarons kusliga och mörka stämningar med ett träningspass, ett nytt jobb, en kemisk sömn eller ett besök hos terapeuten. Men någonstans i bakgrunden lurar de alltid.

Med mitt moderna perspektiv tänker jag att det inte handlar om att skuldbelägga sig för att man medicinerar bort ångest, utan snarare att en viss mörk dissonans inte är ett undantag, en sjukdom som kan botas eller namnges. Kanske är det bara litteraturen och musiken som kan göra den rättvisa.

Medan känslor är privata och uppstår i individen har stämningar sin rot i medvaron, de är ett sätt världen visar sig på.

En viss musik eller väderlek kan göra tillvaron mer receptiv för stämningen. Något kortsluts och det vardagliga glider undan: man försvagas, mottagliggörs, plötsligt inställd på en helt annan frekvens. Ofta när man är uttråkad eller ensam och smartphonen har slut på batteri. Ångesten ställer oss inför existensen som de människor vi är: ändliga, tidsliga, grundlösa.

I Heideggers samtid försökte flera tyska tänkare formulera den moderna människans tomhet: Filosofen Arnold Gehlen (1904-1976) beskrev människan som ett bristväsen (Mängelwesen) som saknar djurets vägledande instinkter och behöver styrande institutioner som orienterar henne och kväver känslan av existensens godtycklighet i moderniteten, då allt som tidigare varit absolut har upplösts.

 

Max Scheler (1874-1928) menade att en avgrund dväljs i människan, en instinktiv ursprunglig förväntan som alltid förblir ouppfylld. Hon lider inte av en sjukdom - livet är hennes sjukdom. Inom psykiatrin uppstod kring sekelskiftet diagnosen depersonalisation och derealisation, känslor av främlingskap och overklighet inför jaget och världen. Psykiatrin försökte förklara tillståndet som en kognitiv störning, men den Heideggerinspirerade psykiatrikern Viktor Emil von Gebsattel såg det som en neutral aspekt av existensen.

Arnold Gehlens människosyn låg nära den nationalsocialistiska ideologin, vilken även Heidegger fraterniserade med en beryktad period. Han talar om människans längtan efter hembygd och tycks ibland gråtfärdigt nostalgisk efter en förlorad hembygd och en mer autentisk, närvarande verklighet som gått förlorad i den teknologiska tidsåldern med sin överallt medialiserade verklighet.

Han kommer småningom fram till att denna tidsålder inte erbjuder någon säker grund att återvända till, ingen geografisk, nationell eller språklig hembygd. Vi måste förlika oss med en grundlös tillvaro, ett lämnande som alltid redan börjat, en exil utan ort.

På nätterna drömmer jag om ruiner, förfallna monoliter i glas och betong. Kanske präglas många i min generation av undergångskänslor och känslan av att allt är ett lån: bostaden, identiteten, arbetet, jorden under våra fötter. I teknisk rationalitet söker vi skydd från utsattheten i ett kallt och grundlöst kosmos.

Livet ligger i kemisternas händer och alla dunkla, namnlösa stämningar av förundran och rädsla hänvisar vi till kemiska processer i hjärnan. Vi medicinerar bort vår känsla av ändlighet med antidepressiva. Tabletten kan få det att sluta svindla vid tanken på det ofattbara, som döden och tiden. Efter sex till åtta veckors bruk känner man sig osårbar, som om man ska finnas här för alltid.

 

Ruins lugnt resonerande tonfall har en dialogisk klang, men vissa partier är akademiskt tungrodda och skrämmer kanske bort allmänheten. De svårgenomträngliga partierna uppvägs av de mjukare, essäistiska texterna som det om tiden, hemligheten, besinningen, tänkandets stämning, tiden och livet i ruiner. När man inte förstår kan man läsa det som ett slags poesi.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag