Under den senaste månaden har jag noga vaktat min tunga. Särskilt vid familjesammankomster eller på jobbet, där man då och då har försökt fastställa min grad av fosterlandskärlek genom att understryka det nödvändiga i anfallet på Gaza.
Min uppenbara ovilja att engagera mig i denna patriotiska krigsvilja har fått mig att utveckla en stoisk attityd, då jag hela tiden rabblar för mig själv: ”det här är inte min röst, det här görs inte i mitt namn”.
Det är numera välkänt att tron på fred i Mellanöstern har blivit något direkt utmanande för den vanliga israeliska juden. Krigets oskrivna lagar kräver att vi väljer sida, eftersom när man för krig finns det inget mittemellan – antingen är man patriot eller förrädare, antingen israel eller Hamasanhängare. Det är det nationalistiska krigets basala logik, liksom huvudskälet till varför feminister, pacifister och demokrater tystas när väpnad kamp pågår.

Samtidigt, och så underligt nära inpå kriget, förväntas vi israeliska medborgare nu att gå och rösta, demokratins heligaste ceremoni. Vi vet alla att valet kommer att forma vårt lands framtid under de närmaste fyra åren, men det verkar som om frestelsen att rösta för hat växer för varje dag som går, då de högervridna chauvinistiska partierna har fördubblat sin styrka efter kriget.
Detta hat, som åberopar gamla minnen av Europas mörka tider, är som ett svärd som håller på att förstöra vad som återstår av det som en gång var ett multikulturellt samhälle. Det hotar det sköra vardagslivet i de blandade samhällen där israeliska judar och palestinier delar både förflutet och framtid. Att rösta är dessutom en tyst handling, särskilt när man är en del av en minoritet som tror på demokrati och fred. Men jag vill inte tiga längre. Det är dags att en annan röst gör sig hörd. Det är min röst. Den hos en judisk israelisk kvinna, en feminist som vet att den enda chansen – inte bara för att överleva utan också för välstånd och för att kunna leva tryggt och demokratiskt i vår del av världen – finns i dialog och ömsesidig respekt från båda sidor.

Jag försöker låta bli att tänka på all den blodspillan i patriotismens, ärans, hatets eller Guds namn som lär följa de kommande åren. I vilket fall som helst litar jag inte på att de som blir valda i dag ska ha viljan eller makten att bryta den tragiska onda cirkel som historien har placerat vår generation i.
Att bryta den tystnad som har påtvingats de israeler som tror att en annan framtid är möjlig hör till de allra mest angelägna frågor som det internationella samfundet borde driva.
Det är dags att utveckla nya ord, handlingar och mekanismer som kan visa solidaritet och ge stöd till dem som tror på fred och demokrati i Mellanöstern. Den utmaningen vilar i hela mänsklighets själva hjärta.

Sarai Aharoni
kulturen@expressen.se

Sarai Aharoni tillhör Isha L’Isha-Haifa Feminist Center, en organisation som stöds av svenska Kvinna till Kvinna. Hon är också verksam på Bar-Ilan-universitetet. Hennes arbete rör förhållandet mellan kön, fred och säkerhet i en israelisk kontext.

Översättning från engelska Nina Lekander