Margareta Sörenson: Bild och ord är lika kära vänner som de små väninnorna i Rose Lagercrantz och Eva Erikssons nya bok Mitt lyckliga liv.
Om man travar alla böcker Rose Lagercrantz skrivit och Eva Eriksson illustrerat skulle det bli två boktorn. Överst kunde de sitta och trona belåtet och blicka ner från sina värv. De senaste fyrtio åren har Rose Lagercrantz skrivit minst en bok om året för barn, och en hel del för vuxna också. Eva Eriksson har under samma tidsrymd gjort bilder till ungefär dubbla antalet titlar. Minst.
Grand old ladies är alltså bara en underdrift.
Men för det läsande barnet är varje bok ny, och är den lika bra? Den här är det. Till och med bättre.
Rose Lagercrantz återvänder till kretsen kring Metteborg, men nu är det Daniela, kallad Dunne, som är huvudperson. Hon liksom Metteborg, Taggen och Frida är barn som går på lågstadiet, och böckerna om dem kan läsas av barn som lärt sig läsa själva. Därmed har Rose Lagercrantz återvänt till vad jag anser vara hennes alldeles speciella virtuoseri: att med mycket få textrader skapa en värld kring en liten huvudperson, som håller på att bli stor.
Böckerna kan förstås läsas högt också för en liten lyssnare eller tillsammans med någon som just börjat få ihop bokstäverna. Det lär blir mycket att prata om. Dunne blir bästis med Ella Frida, de blir bänkkamrater och de delar paraply och matsäck och prat. Allt! En riktig vän. Och så flyttar Ella Frida. Förlusten är dramatisk och tar musten ur Dunne, lyckan byts mot sorg och övergivenhet. Innan tråden kan tas upp igen.
Aldrig är Eva Eriksson så strålande precis som när hon tecknar med enkel svart penna, och kanske just folk som är sju, åtta också är hennes bästa gren.
Tunna små ben, spretigt hår på ännu klotstora huvuden – och blickarna! Ängslighetens spanande ögonkast inför en skolgårds häxkittel från en liten ettaglutt. Bild och ord är lika kära vänner som någonsin Dunne och Ella Frida.
Storheten ligger ändå ytterst i barnperspektivet, här i betydelsen att världen ses ur Dunnes vinkel. Den komprimerade texten rymmer stort stoff. De vuxna ser till att allt fungerar till det yttre. Den inre resan är emellertid den enskilda människans, sju eller 77 år gammal.