Det behövs ingen utredning för att inse att LO-nära frågor ratas av dagens slimmade redaktioner. MarieLouise Samuelsson undersöker en arbetarrörelse som söker identitet och plats i medierna.
2003 presenterade LO en egen medieutredning, ”Mångfald eller monopol”. Förra året var det dags för ny utredning, med betoning på LO:s opinionsbildning. Den är klassad som ”internt material”, men man får åtminstone veta att den senaste utredningen resulterade i att LO har tillsatt ännu en utredning, som ska presenteras i januari 2011.
– Det handlar om att undersöka hur vi ska komma ut bättre i medierna, hur vi ska satsa smartare och koncentrera resurserna, säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och försäkrar att det inte handlar om rationaliseringar och krympning av befintliga tidningar.
Hon är nöjd med förbundstidningarna, med inflytandet över Aftonbladet, som bland annat innebär att LO strax ska vara med och godkänna vem som efterträder Helle Klein som politisk chefredaktör.
Wanja Lundby-Wedin säger sig också nöjd med att LO:s ekonomiska satsning på sajten Dagens Arena och inte minst är hon nöjd med LO-tidningen; ”en önskedröm vore att den kunde gå till varje LO-medlem, inte bara som nu mest till fackliga ombud”.
Att alla medlemmar skulle få LO-tidningen framstår som en högst modest och konkret önskan och svårbegripligt varför inte så redan är fallet.
Men LO-drömmarna om att ”nå ut” är samtidigt del av en större, mer nebulös önskan. Det är en dröm som LO absolut inte är ensam om, den handlar om längtan efter ”synlighet” och ”genomslag”. Om den handfallenhet inför ”ett förändrat medielandskap” som många institutioner och (forna) storheter försöker besvärja med kommunikationsstrategier och svällande informationsenheter.
Nej, LO-ledningen är inte ensam, men har plågsamma fantomsmärtor att hantera, efter tidigare självklar genomslagskraft och närvaro i politik och offentlighet samt en speciell relation till egna och andras medier.
2003 års utredning om en ”facklig mediepolitik” var ett slags definitivt farväl till a-pressen, utredningen tillsattes i höjd med att tidningen Arbetet lades ned. Fackförbunden var trötta på ”slöseriet” med medlemmarnas pengar, mellan 1975 och 1982 betalade LO 300 miljoner för att täcka a-pressens förluster. 1985 satte LO och dåvarande ordförande Stig Malm ned foten, LO skulle inte längre agera ”hjälpgumma” och ”mjölkkossa”.
Och det var redan då väldigt länge sedan August Lindberg, LO-ordförande mellan 1936-1947, på 1960-talet talade om ”tidningarna, vårt viktigaste vapen.”
Länge sedan, men somliga har inte gett upp. I LO-tidningen i mars i år påminde Östra Smålands Jan G Andersson och Dala-Demokratens Robert Sundberg om Lindbergs ord och undrade över ”andefattiga bokhållare, räknenissar och kamrerare runt Norra Bantorget”.
Daniel Suhonen, revolutionsröd reformist och redaktör för SSU:s Tvärdrag, lanserade förra året ett mediepolitiskt program för att mana arbetarrörelsen att återigen satsa på nya, egna tidningar. Suhonen hävdar att LO visst har pengar, de 50 miljoner som skulle krävas motsvarar ”högt räknat 100 ombudsmän”.
Nej, Wanja Lundby-Wedin delar inte Suhonens uppfattning om pengarna, däremot alltså om behovet att ”nå ut”, med arbetarrörelsens värderingar och politik.
LO har alltså tagit sig ur rollen som ”mjölkkossa”, men samtidigt tappat sin gamla genomslagskraft och är nu ett kreatur bland många andra, i det mediala kupésamhällets bås.
LO:s och arbetarrörelsens minskade genomslagskraft relateras som bekant till ”den borgerliga dominansen i pressen”, i synnerhet ledarsidorna. Även om nu i valrörelsens hetaste slutskede också vanliga journalister anklagas för att gå alliansens ärenden, vilket skulle förklara oppositionens opinionsunderläge.
Om det stämmer blir förstås frågan hur det kom sig att oppositionen under mandatperiodens två första år hade ett opinionsövertag som ansågs ointagligt. Var ledarsidorna, pressen och journalisterna annorlunda mellan 2006 och 2008? Och är den genomsnittliga LO-medlemmen och presumtive S-väljaren verkligen en så flitig samt mottaglig konsument av borgerliga tidningar och dess ledarsidor?
Nej, motflyt för vissa partier och partiledare, samt Landsorganisationers och andras svårigheter att nå ut med sina budskap har, högst sannolikt, andra förklaringar än journalisternas politiska sympatier. Förklaringar som inte nödvändigtvis är mer smickrande, för oss journalister.
Det behövs inga utredningar för att inse att LO-nära frågor som avtalsrörelser, arbetsmiljöfrågor och kollektivavtal anses alltför komplicerade och resurskrävande för dagens slimmade redaktioner. Inte beroende på politiska prioriteringar utan på en lydig anpassning till vilket medieinnehåll som lockar annonsörer, samhällsgranskning får stå tillbaka för konsumtions-och relationsjournalistik.
LO-ekonomer syns numera sällan i breda medier, de är också med rätta definierade som särintressen. Däremot framträder i princip dagligen de stora bankernas analytiker och chefsekonomer, som häpnadsväckande nog behandlas som sanningssägare och oberoende experter.
Kollektivanslutningen till LO är avskaffad, däremot är alla, medier, individer och institutioner (som LO självt) kollektivanslutna till de globala börsernas rörelser och finansmarknadens konjunkturer.
Att bankekonomerna inte betraktas som särintresse säger nog betydligt mer om det så kallade medieklimatet än antalet elaka löpsedlar om Mona Sahlin.
Och även om LO skulle lyckas med att ”komma ut” mer i detta medie-klimat eller rentav bestämma sig för att starta den där dagliga arbetarrörelsetidningen är det minsann andra problem i vägen.
Vill man verkligen ha mera egen journalistik om svårundvikliga ämnen, som att det finns LO-fraktioner som är minst lika stygga mot Mona Sahlin som någonsin en borgerlig ledarsida?
Och skulle Daniel Suhonen välkomna en arbetarrörelsetidning där Thomas Östros får utrymme att förklara sådant som varför Socialdemokraterna sagt ja till två av alliansens tre jobbskatteavdrag?
Att LO gång på gång utreder sin fackliga mediepolitik kan vara ett sätt att slippa ta reda på vad det egentligen är för ”budskap” man vill nå ut med. Det är lättare att klaga på opålitligheten i föränderliga medier än att på allvar ta itu med LO:s balansgång mellan gammal och ny, osäker identitet.
