IRANREPORTAGE AFSANEH MOQADAM | Death to the dictator! | Bodley head, 192 s.
FOR NEDA | Av Antony Thomas| HBO documentaries | Speltid 68 min.
Valfusket var inte ens skickligt genomfört. Resultatet kom för tidigt morgonen därpå; 20 miljoner röster kunde omöjligt ha räknats under natten. Ahmadinejad fick mer än 60 procent av rösterna medan den segertippade Mousavi fick 34 procent. I de kurdiska områdena, där man avskyr Ahmadinejad, vann han, och inte ens i sin hemstad Tabriz fick Mousavi en majoritet av rösterna.
Även om det måste ha slagit regimen att det kunde uppstå gräl över den märkliga valutgången föreställde den sig förmodligen inte att den skulle orsaka de största demonstrationerna i landet sedan 1979. I dag, ett år efter valet, går maktens prestigeförlust nästan inte att mäta.
En av dem som anslöt sig till Mousavis valkampanj var Mohsen Abbaspour, en ung student vid Teherans universitet. Mohsen drogs med i yran av hopp om förändring som rådde under valupptakten. Någon månad senare plockades han upp i ett rondelldike i Teherans utkant. Då var han flådd under fötterna, slarvigt sydd i anus och ovillig att tala.
I Afsaneh Moqadams Death to the Dictator!, så vitt jag vet den första reportageboken om den gröna rörelsen inifrån, beskrivs vändpunkten för Mohsens förståelse av den fortsatta utvecklingen. Dagen efter valet gör paramilitären en räd på det lokala kampanjkontor som Mohsen tillhör. Utifrån den skräck som de sätter i aktivisterna drar Mohsen slutsatsen att regimen nu har släppt de värsta grupperna inom militären lösa.
Att läsa Death to the Dictator! (skriven under pseudonym) ett år efter händelserna leder direkt tillbaka till de där veckorna av hopp och fasa. Det är svårt att inte se demonstrationerna som grundade i dessa båda starka känslouttryck. Protesterna var exceptionella, rentav historiska; repressionen låg inte långt efter.
I dokumentärfilmen For Neda, som i dagarna visats på amerikanska HBO, fångas samma dynamik, men där är huvudpersonen mer bekant. Mordet på Neda Agha Soltan, som blev skjuten i bröstet av en basij och filmades medan hon dog, blev symbolen för regimens brutala nedslag på oppositionen.
Death to the Dictator! och For Neda skiljer sig mycket från varandra. Där boken är gestaltande, psykologisk och politiskt mogen är filmen förenklande, idoliserande och saknar ambition att sätta händelserna i ett sammanhang. (Däremot är den intressant då det är första gången som Neda Agha Soltans familj låter sig intervjuas.)
Båda fäster dock blicken på den eskalerande utveckling som tar sin början dagen efter valet, den 13 juni, och som slutar i den mer eller mindre militära belägringen av Teheran den 20 juni och lyckas därigenom visa på den logik och taktik som regimen tillämpade.
Dagen före har den högsta politiska ledaren Khamenei vid fredagsbönen varnat demonstranterna för att det är de som är ansvariga för eventuella skadade eller dödade, inte militären.
Det som följer är den islamiska republikens våldsideologi i full blom. Arresteringar, razzior, tortyr, våldtäkter, mord och så småningom avrättningar.
De gripnas brott rubriceras som alltifrån förolämpningar av den högsta ledaren och hot mot nationens säkerhet till fiendskap mot gud, något som endast kan straffas med döden.
Det kännetecknande för filmen, men framför allt för boken, är hur uttänkt och organiserat in i minsta detalj som våldet är. När Mohsen grips placeras han först i ett rum som liknar ett kontor. Där blir han beordrad att fylla i ett formulär om vem han är, vilka han känner inom rörelsen och vad deras aktiviteter har bestått i.
Vid det här laget är Mohsen så förintad av skräck att han berättar vilka platser han har demonstrerat på och anger dessutom sina kamrater. När förhörsledaren kommer tillbaka in i rummet skrattar han. Som om Mohsen skulle få respit för att han har varit ärlig. Den orgie i tortyr och sexuella övergrepp som Mohsen och hans medfångar utsätts för gör det svårt att läsa och fortfarande sitta stilla. Det är som om maktens vidrigheter bara kan tävla med fantasin om sig själv.
Inte för att det är ett undantag i den islamiska republikens 31-åriga historia, tvärtom är Iran ökänt för summariska rättegångar, massavrättningar av oppositionella och terrordåd utanför landet. Det som däremot skiljer gårdagen från dagen är människorättsgruppers förmåga att kommunicera och kartlägga övergreppen.
I den färska rapporten Men of Violence pekar ICHR (International Campaign for Human Rights in Iran) ut 15 högt uppsatta ministrar, polischefer, domare och till och med en chefredaktör som ansvariga för våldet mot de fredliga demonstranterna och uppmanar till sanktioner mot dem.
Men människorättsgruppernas arbete når inte långt utan uppbackning från de demokratiska ländernas regeringar. Även om Iran, genom den massiva repressionen, har blottlagt en desperation som fått regimen att avsevärt förlora i anseende håller Ahmadinejad, Khamenei och Revolutionsgardet, som alltmer tar över den militära och ekonomiska makten, ett fast grepp om staten.
Nyheterna från Iran dessa dagar är inte få. Ena dagen införs en kyskhetskampanj, andra dagen varnas universitetslärare för att avvika från "folkets önskvärda väg". Kurdiska aktivister avrättas utan rättegångar och namnkunniga regissörer och journalister fängslas. Kvar blir den alltjämt obesvarade frågan, den som det har vänts och vridits på under ett års tid, om vad som ska hända med den gröna rörelsen.
Rörelsens dilemma är att den å ena sidan måste skapa en bred uppslutning och att
Neda Soltan. den å andra sidan riskerar att bli odemokratisk just på grund av det. Under året har de olika krafterna inom rörelsen blivit synliga med de demokratiskt drivande radikala feminist- och studentgrupperna och reformisterna med Mousavi i spetsen som kritiserar Ahmadinejads version av islamism som det egentliga problemet snarare än diktaturen.
En del vill med andra ord se ett slut på islamiska republiken, andra vill reformera den. Frågan är om dessa hållningar kan rymmas inom en och samma rörelse.
För Mohsen slutar det med att han återfår sin talförmåga, men bara efter att ha överkommit sitt självhat och berättat för sin goda vän att han har angivit henne. Hon sitter på sängkanten vid hans sida.
Lawen Mohtadi
