När saker och ting inte går ihop blir människor otåliga, irriterade och i värsta fall rent förbannade. Det spelar liksom ingen roll hur införstådda vi är med att livet är en inrättning där den oförutsägbara bristen på logik och konsekvens är det enda som är kvar när allt annat skalats bort. Vi vill ändå att världen, och de människor som lever och verkar i den, ska vara begriplig. Därför var det inte konstigt att en tänkare som Ellen Key (1849-1926) upprepade gånger fick mothugg och kritik av sin samtid.

Key var en lika hängiven som inkonsekvent tänkare, ständigt aktuell under 1800-talets sista decennier och 1900-talets första. Hon var en elitist som vände sig till folket, en liberal som sympatiserade med socialismen, en i grunden religiös person som alltmer kom att vända sig mot vetenskapens positivism och evolutionism. Hon förespråkade ihärdigt frågor om kvinnors rätt, men kom på kant med kvinnorörelsen. Hon predikade ingående moral och ideal för både äktenskap och barnuppfost-ran - utan att själv gifta sig eller skaffa barn.

Det porträtt av Ellen Key och hennes tankevärld som träder fram i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons ambitiöst anlagda biografi handlar om just detta: en ovanlig och stundtals svårbegriplig kombination av passion och ambivalens. För en samtida person kan en del av Ellen Keys idéer visserligen kännas mer än daterade (det är till exempel svårt att fatta att hon så envist håller fast vid en särartstanke om könen, i synnerhet som hon har så svårt att få det att gå ihop med hennes övriga idéer om kvinnors och mäns lika rättigheter i samhället), men inkonsekvensen i hennes idévärld som sådan är så här drygt ett sekel senare mest bara uppfriskande. Den gör henne både trovärdig och mänsklig.

Ronny Ambjörnsson Foto: Elin Berge

Key verkade i en tid som präglades av stora förändringar, inte minst i samhällsdebatten. 1880-talet var ett radikalismens decennium, där frågor om kvinnors och arbetares rätt alltmer kom att dominera det offentliga samtalet, samtidigt som sekulariseringen tog fart på allvar med hjälp av nya naturvetenskapliga teorier. I skönlitteraturen ville man sätta problem under debatt, med realism och naturalism som ledstjärnor. Och även om åren kring sekelskiftet 1900 fick en mer nostalgisk, nationalromantisk prägel, var demokratiseringsprocessen och arbetarrörelsens kamp fortsatt viktig. Detta är en tid som skildrats så ingående i svensk forskning, inte minst litteraturvetenskaplig, att man nästan kan bli lite trött av att behöva läsa om den igen.

Men Ellen Keys roll i samtidsdebatten är intressant just eftersom hon samtidigt som hon uppenbart är ett barn av sin tid, också gick på tvärs mot många av de likriktade strömningar som togs för givna.

Det ena decenniet var hon kontroversiell i de kretsar hon dessförinnan räknats till, och vice versa. Dessutom var hon ett utmärkt exempel på den gamla sanningen om hur svårt det är att bli profet i sitt eget hemland, medan hon var mer erkänd på kontinenten - inte minst i Tyskland för verk som Barnets århundrade (1900) och Missbrukad kvinnokraft (1896). Därav undertiteln på Ambjörnssons bok.

Ronny Ambjörnsson har, av och till, sysslat med Ellen Ke Ellen Key. Foto: Arkivy och hennes tankevärld i 50 år. Det är en stor förtjänst, men som ibland kan bli en black om foten. Hans material är rikt; Key var en produktiv person som dessutom läste oerhört mycket, och Ambjörnsson har haft all tid i världen att göra sin research och gå till källorna. Ellen Key. En europeisk intellektuell är därför en gedigen bildningsinsats, omistlig för den som vill lära känna en framstående person, hennes tid och de tankar som influerade henne.

Bokens problem är att den trots sitt tematiska upplägg är full av upprepningar, något som i viss mån är oundvikligt men som ändå hade kunnat undvikas i större utsträckning.

Men det blir också tydligt att när en människa är alltför förtrogen med ett författarskap eller en tänkare, är det svårt att ställa sig på avstånd. Ambjörnsson har läst Ellen Key utan och innan, fram och tillbaka, och för varje tydlig ståndpunkt han finner i hennes texter hittar han också dess motsats (eller åtminstone en infallsvinkel som nyanserar bilden). Key var en "å ena sidan, å andra sidan-person", och i någon mån blir Ambjörnsson detsamma i sin studie av henne.

Jag kommer på mig själv att längta efter en tydligare framställning av den alltför ofta otydliga Ellen Key. Något som utmanar hennes ambivalens, i stället för att bekräfta den.

Men det finns också, såväl i Ronny Ambjörnssons på det hela taget mycket intressanta bok som i Keys egen tankevärld, många små oaser av klarhet och omisskännlighet. Ellen Keys kärleksförhållande till naturen var av det slaget (trots att hon inte förnekade att vi behöver bruka den för materiell utveckling), och när man läser om hennes upplevelser av vandringar på fjäll och vid hav, infinner sig en känsla av ett slags enklare, sannare mening och skönhet: "(...) vi behöfver äfven för vår andliga kultur bevara dessa oändliga, ensamma vidder, där människan växer sig stor genom att känna sig liten."