I kvarteren kring Möllevångstorget i Malmö röstar var femte på Vänsterpartiet.
Amanda Svensson begrundar den mysiga protestkulturen från en parkbänk.
I nollbudgetfilmaren Henrik Möllers Mysigt på Möllan från 2007 gestaltas Möllevångens kluvna ansikte genom poptjejerna Siri och My. De flyttar från Stockholm till vad de tror är ett mysigt och creddigt Möllevången för att starta kreativ klubbverksamhet, men fastnar strax utanför i ett solkigt Malmö där man dricker hembränt ur dunk och inte vill äta smågodis. "Vet ni vad Malmö är?" säger en desillusionerad flickfotograf med skitiga kalsonger. "Malmö är Sveriges utkavlade anus".
Mitt i detta utkavlade anus finns en rondell som av en outgrundlig, men för metaforen passande, anledning kallas för bajsrondellen. Det är missvisande. Den liknar mer en örtagård. Det finns bänkar där, jag sitter på en och fluktar på flanörer.
Denna lilla rondell, inramad av ljusplattor, är en utmärkt utkikspunkt för att studera Möllans demografi. Fri sikt åt alla väderstreck. Västerut mot fin-Möllan, där lägenheterna har parkettgolv och gallerierna vita väggar. Norrut, bort mot dyra Rörsjöstaden. Österut mot Nobelvägen och Sofielund, söderut mot Sevedsplan. Man kan formligen se gentrifieringen röra sig som ett moln i syd-östlig riktning.
Malmö är en ganska liten stad. Som i alla små städer är det tvära kast mellan stadsdelar, segregationens gränser kan gå mellan gatunummer, förändring av ett kvarters sociala sammansättning sker i samma stund någon öppnar en kaffebar. Så förändras också den politiska topografin, och enskilda platser kan dra åt det ena eller andra hållet.
Möllan ligger i en brytpunkt, vilket ger den en stark politisk laddning. Det ständiga hotet från höginkomsttagarna skapar en vilja att bevara och beskydda stadsdelen från sin egen hastigt stigande status. I kvarteren runt rondellen fick Vänsterpartiet mellan 15 och 20 procent av rösterna i förra valet, vilket är markant högre än bara några stenkast bortåt i vardera riktning. Det är en ung vänster som bor kring Möllevången, men som vårdar sjuttiotalsmys och kollektivism.
För jo, det är ju faktiskt mysigt på Möllan. Det är länge sen stadsdelen personifierade Malmös rövigare aspekter. Rondellen är numera vardagsrum i en stadsdel som liknar ett kollektivhus. Här stämmer folk träff. Dörren till Möllevångsgruppens samlingslokal står öppen. På bänken bredvid mig står en tom kaffekopp i sprucket porslin. Kanske kvarlämnad av en mysig pappaledig.
I juli varje år sedan 2005 hålls Möllevångsfestivalen ("Av folket, för folket"), och rondellen blir knytpunkt mellan socialistiska "Röda gatan" och ekologiska "Gröna gatan". Och Folkets park, vars ena hörn pekar in mot rondellen, är mig veterligen den enda folkpark i Sverige som faktiskt är vad den säger sig vara. Nästan lika integrerad som Systembolaget.
Likt de gamla vänsterironikerna Doktor Kosmos kan man ställa sig frågan: Är ni på låtsas eller är ni på riktigt? Är Möllan bara en utslätad soppa av kikärtor och slentrianmässigt amerikahat, på väg att tas över av sushibarer och Söderfamiljer?
Nej, inte än i alla fall. På gott och ont har Möllevångens stigande status skapat en politisk medvetenhet som föder sig själv. Det är svårt att säga vad som kom först, solidariteten eller sojalatten, och kanske är det inte heller nödvändigt.
Det finns en nedärvd politisk anda kring platsen, som blossar upp när imperialism, rasism, bilism eller övervakningsiver hotar. På tjugotalet var bajsrondellen skådeplats för en av Malmös fetaste strejker, riktad mot A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik, i dag går Möllevångsborna man ur huse för Ship to Gaza eller papperslösa flyktingar. Ett exempel på hur protestviljan och konstnärscredden samverkat är projektet "Kameraövervakning" som genomfördes i höstas. Som kommentar till den rigorösa kameraövervakningen av Möllevången producerade kulturföreningen Inkonst i samarbete med bland annat Malmö Högskola live-sändingar från Bagdad Livs på Kristianstadsgatan.
På internetsidan inkonst.tv kunde man se lokala konstnärer, forskare och aktivister diskutera och kommentera övervakningens konsekvenser för samhälle och individ.
När Möllan mobiliserar sker det med besked, något som knappast kan sägas om andra stadsdelar med annan politisk nyans. Kanske för att det är trevligare att sluka eld än att äta näringslivsmazariner, för att det är trevligare att mötas i bajsrondellen än i Bankeryd. Protest inbäddad i mys, så lever vänstern i Sveriges utkavlade rövhål. Återstår att se hur länge, innan brytpunkten slutligen förskjuts och de drar vidare mot nya jaktmarker. Jag förutspår ett framtida Henrik Möller-projekt betitlat Solidariskt på Sevedsplan.
