Det ligger något lite rörande, lite vackert och mycket svenskt över Jonas Gardells och SVT:s bestörtning över att inte få filma på en av katolska kyrkans heligaste platser. Skulle VI... Inte FÅ..? Det är ORÄTTVIST! Svenskar blir inte sällan just så förvånade och provocerade när Vatikanen visar sig agera som ett tvåtusenårigt, mångkulturellt trossamfund, vilande på djup tradition, och inte alls lika frejdigt tolerant som ABF-föreningen i Hökarängen.
Lika svensk, men inte lika vacker, är den flod av kritik som, säkert som amen i Sixtinska kapellet, alltid väller över katolska kyrkan när kulturkrockar som denna uppstår. En av kritikerna denna gång är Expressens kulturchef Björn Wiman som jämför kyrkans agerande med militant islamism. På detta svarar man, lite matt men djupt luttrad, enklast med frågor: Vilka katolska präster har utfärdat en dödsdom över Jonas Gardell? Var finns de radikala katoliker som torterar ihjäl sina meningsmotståndare framför videokameran? I vilka huvudstäder bränner katolska folkmassor, med lokala ledares välsignelse, bilder på Eva Hamilton?
Det är dock sant att svenska katoliker och muslimer har mycket gemensamt. Ett är att vi ofta hamnar i försvarsställning gentemot å ena sidan extremister som gör illdåd i vårt namn, å andra sidan sekulärt überrationella svenskar som mer än gärna för oss betonar oförnuftet i att vörda det som inte syns. Då kan vi behöva andas ut i våra heliga rum, välgörande fria från kablar och kameror. Jonas Gardell om någon har säkert förståelse för detta.

ERIK HELMERSON