Anledningen till att de flesta litteraturkritiker på landets kultursidor fortfarande inte har uppmärksammat att 350 000 svenskar regelbundet publicerar texter på nätet är okänd.
Kanske har de inte tillgång till de verktyg eller den kunskap som krävs för att hitta guld-
kornen. Kanske har de svårt att betrakta texter som publiceras på skärmar som konstnärligt intressanta. Eller så kan de helt enkelt inte ta till sig berättelser som är stöpta i ett nytt och obekant format.
Oavsett vilket är det tydligt att de tänker fortsätta att bevaka och recensera svenska berättare så som de alltid gjort, nämligen genom att analysera på papper tryckta romaner och diktsamlingar med utgångspunkt från tidigare tryckta diktsamlingar och romaner de läst.
Mot denna bakgrund är det kanske inte helt oväntat att litteraturkritikern och romanförfattaren Jesper Högström nyligen uttryckte sin oro över den svenska romankonstens förfall (E
xpressen 21/5). Högström beklagade sig över att det inte längre finns några yngre författare som i en roman förenar allt det som han benämner som de fem ”författaregenskaperna”:
stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt och hantverksskicklighet.
Jag tror mycket väl att Högström kan ha rätt i att det skrivs något färre svenska
romaner i dag än för säg 30 år sedan som visar prov på alla dessa fem ”författaregenskaper” samtidigt, men jag vill starkt ifrågasätta Högströms värdering av detta som någonting negativt.
Utvecklingen är i mina ögon logisk, och snarare positiv. Medan en romanförfattare för 30 år sedan tvingades koncentrera sitt uttrycks-behov i en enda kanal, gör dagens romanförfattare i regel det i ett antal kanaler, varav romanskrivandet bara är en.
Detta påverkar så klart romanernas komplexitet, ty den författare som erbjuds möjlighet att experimentera med olika ”författaregenskaper” i ett flertal forum och format, kommer av naturliga skäl inte ha samma behov av att använda dem allihop när han/hon ska skriva en roman.
Ta bara Martina Lowden till exempel, som Högström kallar för ”en hjärna i en glasburk”. Kanske kan man betrakta berättarrösten i hennes debutroman
Allt som en hjärna i en glasburk, men då bör man komma ihåg att Lowden (som många andra nu aktiva unga författare) vid sidan om romanskrivandet uttrycker sig med andra röster, i andra forum.
Romanen är för henne bara ett uttryckssätt. Nättidskriften
O- är ett annat, och – kan man gissa – mejl och nätdiskussioner ett tredje. Konkret uttryckt: När hon på kvällen sätter sig ner framför tangentbordet för att arbeta på sin roman är hennes uttrycksbehov inte lika uppdämt som man kan gissa att det var för en ung Kerstin Ekman – Högströms favoritförfattare – utan delvis förlöst, eftersom hon ägnat en del av dagen åt att uttrycka sig på internet.
Låt oss förresten göra en tankelek. Kerstin Ekman hade om hon var 25 i dag säkert skrivit romaner präglade av ”stilkänsla”, men det är inte otänkbart att hon vid sidan av sina romanprojekt skrivit en blogg där hon fört ”intellektuella” diskussioner med sina läsare. Kanske hade hon också haft en My Space-sida där hon med stor ”iakttagelseförmåga” kommenterat samtiden och/eller drivit en nättidskrift och där visat prov på ”djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor”.
Sammantaget sett (romanerna, bloggen, My Space-sidan, nättidskriften etcetera) hade hennes produktion knappast saknat komplexitet, även om författaregenskaperna fördelats.
Jag har därför svårt att förstå den vikt Högström lägger vid just romanens tillstånd. Så länge landets skribenter – etablerade som oetablerade – har ett levande uttrycksbehov och kanaliserar det aktivt på olika sätt, förstår jag inte egenvärdet i att koncentrera det i just romanformatet.
Om romankonsten försvagas något under denna kreativt historiska tid, är det ett offer som en litteraturkritiker borde vara villig att acceptera.
Sigge Eklund
kulturen@expressen.se
Sigge Eklund är författare
