Roten till skolans problem kan man inte hitta om man bara gräver inom skolans väggar. Nils Schwartz lägger nya insikter till gamla erfarenheter genom en pjäs på Ung scen/öst.
Det skulle kunna vara klass 9A på Mikaelskolan i Örebro. Här finns till och med en lirare till lärare som heter Johnny. Men det är klass 8B i Elsas hus i Linköping, där Östgötateaterns ungdomsfilial Ung scen/öst håller till.
Och det är ett djävla larm i lektionssalen, delvis beroende på att alla talar i mun på varandra, men framför allt på att Lasse (Eric Stern), en av eleverna, sitter och bankar på ett trumset i ett hörn. Så är han ju också diagnostiserad med ADHD, till skillnad från Kerstin (Sandra Huldt) som är prognostiserad med MVG. Ingen av eleverna är lycklig, inte den självpiskande Emo-Olle (Björn Elgerd), inte den osynliga Lagom-Lena (Pamela Cortés Bruna), inte den politiskt upproriska Undergångs-Lisa (Cortés Bruna), möjligen Idol-Stina (Sandra Stojiljkovic) som jobbar hårt för sin framtida artistkarriär.
Ensemblen spelar och sjunger med desto större entusiasm i Åsa Berglund Cowburns pedagogiska scenrum, där de växlar mellan elev- och vuxenroller, inkluderande såväl Karl Marx som miss Marple. Fyra ungdomar från Folkungaskolan i Linköping bidrar med ett överraskande distinkt spel i spelet.
Ung scen/östs konstnärliga ledare Malin Axelsson har tillsammans med regissören Andreas Boonstra skrivit ihop två roliga timmar för högstadiet i en pjäs som är plottrigare än ett skolschema och med scener som djärvt kastar sig mellan MVG och IG.
Det vill säga - deras pjäs är lika kaotiskt villrådig som de senaste 40 årens skolpolitik, men deras version av en vision är mera musikalisk, om än inte välljudande, och avgjort mera underhållande.
Till skillnad från Jan Björklund inser Axelsson och Boonstra att det inte finns någon lösning på skolans problem, så länge man inbillar sig att det är skolan som är problemet.
Själv har jag erfarenhet både av den gamla pluggskolan (som elev) och den så kallade flumskolan (som lärare). Lektionssalarna gick i ingetdera fallet att isolera från omvärlden - de måste återspegla den rådande samhällsandan.
Nu är det mer än 25 år sedan jag gjorde min sista insats framför eller i katedern. Under det kvartsseklet har samhället genomgått så många stora förändringar att man kan tala om en smygande revolution - it-teknologin, avregleringarna, kommunismens fall, mångkulturen, friskolorna, klimatförändringarna.
Den som tror att roten till skolans problem finns innanför skolans väggar måste ha gjort sig både döv och blind för den larmande verkligheten utanför.
När ADHD-Lasse, som har tillägnat sig en smula Marx, föreläser i den didaktiska slutscenen stegrar sig säkert en del för den ohöljda kapitalismkritiken. Fast nu handlar det inte om ordningen i klassrummet utan om jordens överlevnad i den klimatkatastrof som hastigt närmar sig.
Varje diskussion om skolan måste börja i en diskussion om vilket samhälle vi vill ha. Inte tvärtom, som dagens skolpolitiker vill lura i oss. Vi har den skola vårt samhälle förtjänar.
