Fan ska vara Carmenregissör. Världens bästa opera tycks vara världens svåraste att lyckas med på scenen. Med lite fantasi känner vi igen Carmentypen som den där dynamiska kvinnan som dominerar sin omgivning genom känslomässiga nycker. I hennes kraftfält är man både trygg och osäker. Redan i Bizets uvertyr förstår man att det ska bli åka av. Inte ens Don Josés beväpnade soldat kan matcha Carmens personlighet. Så Carmen väljer sin toreador. Och dör för den svartsjuke soldatens kniv. Det är en hel del frustration och hat som måste byggas upp från första aktens flirt till sista aktens knivmord.
Men med sin svenska bearbetning använder Helena Röhr på Norrlandsoperan mest krut till att försöka försäkra publiken om att det här med opera mest är en kul grej. Carmen och Don José är lika vardags som du och jag och nästan lika oskuldsfulla som Lady och Lufsen. Röhrs regi vinglar betänkligt mellan socialrealism, buskis, barnsaga och tragedi. I sin lägenhet vid Ica i Ålidhem sitter hjältinnan som Else-Marie med sina småpappor. För soldaterna har blivit kontorstjänstemän som kryper in genom kylskåpen med sina portföljer och tobaksarbeterskorna är ett våpigt kollektiv som bakar cupcakes i vippiga 50-talsklänningar. Carmen själv tittar mest på. Det skulle kunna vara roligt om det inte vore så att Bizets opera är en tragedi som här dör kvävningsdöden under en hög med lustifikationer och samtidsmarkörer.
När Don José och Carmen äntligen lämnas i fred med den förföriska seguidillan hörs att Susanna Levonen och Daniel Frank skulle kunna göra den här scenen levande i en kal repetitionssal om så vore. Deras röster uttrycker all den sensualism och subtilitet som slarvas bort genom uppdateringens publikfriande gags.
På operan har man rätt att få fiktion, förhöjning, fördjupning och förtrollning. Det här tramset på studentspexnivå är inte värdigt Norrlandsoperan, hur bra det än är musikaliskt. Olle Perssons Escamillo dundrar in som en dryg koncernchef med backslick likt vd:n i Stig Larssons pjäs. Han bryr sig inte om Carmen, men han tar för sig. Där finns ett mörkt och våldsamt tema som är viktigt för att den här operan alls ska hålla ihop.
I går var det 500 år sedan de första romerna kom till Sverige. Det är obegripligt att ingen klarar av att göra Carmen som en gripande historisk berättelse. Att alla verkar vara så förtvivlat rädda för att ta de motsättningar på allvar som den här berättelsen är sprungen ur. De lever nämligen vidare.