Tidigt på morgonen den 19 mars 1994 befann sig Don Peppino Diana i kyrkan SanNicola  i Casal di Principe. Det var hans namnsdag. Han hade ännu inte tagit på sig prästdräkten och stod i samlingssalen utanför sitt arbetsrum. De kom in i kyrkan och gick långskeppet fram med tysta steg och när de såg att han inte var prästklädd tvekade de.
- Var finns Don Peppino?
- Det är jag ...
Då riktade de den halvautomatiska pistpolen mot honom. Fem skott, två träffade honom i ansiktet, de övriga gick igenom huvudet, halsen och ena handen.
De hade siktat mot ansiktet och skotten avlossades på nära håll. Spetsen på en av kulorna hade fastnat mellan jackan och tröjan. En kula hade splittrat nyckelknippan som satt fasthakad i byxlinningen. Han var trettiosex år.
Själv var jag femton och tyckte att den där prästens död hade med vuxenvärlden att göra. Den upprörde mig men som någonting som inte angick mig. Nu är jag nästan jämnårig med honom. För första gången ser jag denne Don Peppino som en man som bestämt sig för att inte ge vika inför allt han såg och observerade, även om det var utsiktslöst. Att försöka stå emot och protestera är ett val man gör därför att det inte finns något annat val. Don Peppinos historia skiljer sig från alla andra historier om mördade präster, eller också är den kanske tragiskt nog identisk med historierna om alla som mördas för att ha vågat
utmana de kriminella krafterna.

Efter hans död försökte man smutskasta honom på alla sätt. Det sades att bossen
Nunzio De Falco hade gett Don Peppino vapen som sedan utan tillåtelse överlåtits till Walter Schiavone och att det var detta brott han blivit straffad för. Man tog också till passionsmotivet och påstod att han skulle ha förfört kusinen till en boss, ty att anklaga en präst för att vara kvinnokarl eller pedofil är det enklaste sättet att förringa honom, på samma sätt som man genom att ständigt kalla en kvinna för hora förr eller senare lyckas förstöra hennes rykte.
Till slut påstods det att Don Peppino mördats för att han vägrat hålla begravningsgudstjänst för en släkting till en camorrista, för en präst ska vara präst och ingenting annat. Osannolika och skrattretande motiv för att inte göra Don Peppino till martyr, inte sprida hans skrifter, inte betrakta honom som ett offer för camorran utan som en klanernas soldat.

Den som inte känner till camorrans sätt att tänka tycker ofta att det är fruktansvärt obetänksamt av klanerna att döda en oskyldig person, eftersom det skapar offer och förstärker och bekräftar offrets oskuld. Men så är det aldrig.
Så fort någon dör på camorrans territorium är tanken att han skulle vara oskyldig långt borta, det är det sista man tänker på. Han är skyldig tills motsatsen bevisats. Till och med när någon mördas räcker det med en misstanke för att sätta igång förnedrande rykten, och det är de mycket skickliga på i den här trakten, så att inte tidningarna ska skriva att oskyldiga personer dödas.
Och sker det sedan inga fler mord, är det ingen som tar upp fallet igen. Att svärta ner bilden av Don Peppino Diana var alltså en grundläggande strategi. Några lokala journalister drev kampanjen med så fetstilta rubriker att bokstäverna fastnade på fingertopparna när man bläddrade i tidningen: Don Diana var camorrista löd en rubrik i Corriere di Caserta (vars utgivare Maurizio Clemente häktades 2003 för utpressning genom hot om publicering men frigavs 2004 och rättegången pågår fortfarande).
Några dagar senare kunde man läsa ännu en kränkande rubrik: "Don Diana till sängs med två kvinnor". Det räckte med ett grabbskämt för att göra Don Peppino till en banal camorrista. Budskapet var klart och tydligt: ingen går faktiskt säker för systemet. Den som gör det har alltid ett personligt intresse, en tvist eller en privat angelägenhet inblandad i samma smutsiga byk. Här är alla lika. Alla lever och dör i samma dynga och för samma sak.
Don Peppino försvarades av ett fåtal modiga journalister. Att minnas honom än i dag innebär alltså att ha besegrat ett antal personer och grupper som ansåg sig ha monopol på information om camorran och kontroll över denna information. Att minnas honom är bevis på att det även går att skildra denna trakt på ett annat sätt än det som länge varit det gängse. Renato Natale, före detta borgmästare i Casal di Principe och vän till Don Peppe, säger: "Det är alltid svårt att acceptera hjältemod hos någon i ens närhet, för det får oss själva att framstå som fega och oföretagsamma."

Don Peppino dödades när Francesco Schiavone Sandokan hade gått under jorden, när Casaleklanernas stora grupper befann sig i krig och de stora affärerna med cement och sopor blev dessa imperiers nya stridszoner. Don Peppino ville inte vara en sådan präst som ledsagar massakrerade pojksoldaters kistor och säger "upp med hakan" till de svartklädda mödrarna. I en intervju förklarade han: "vi måste splittra folk för att få dem att vakna upp". Han tog också politisk ställning genom att deklarera att man måste prioritera kampen mot den politiska makten som ett uttryck för den brottsliga företagarmakten, att man först och främst måste stödja konkreta projekt, förnyelseprojekt, och det skulle inte
förekomma någon som helst opartiskhet från hans sida.
"Man förväxlar partierna med deras företrädare, ofta har de kandidater som gynnas av camorran varken politik eller parti utan bara en roll att spela eller en plats att bekläda." Målet var inte att besegra camorran, för "vinnare och förlorare sitter i samma båt". Målet var att förstå, förändra, vittna och anmäla.
Vad som dömde Don Peppino var det han skrivit och predikat om. I kyrkan på söndagarna, ute bland folk, på gator och torg, bland scouterna, på bröllopen.
Och framför allt det dokument som han skrev tillsammans med andra präster församlingarna kring Casal Di Principe: "Av kärlek till mitt folk kommer jag inte att tiga". Han distribuerade det dokumentet på juldagen 1991. Det var nödvändigt att reformera själarna i den trakt där han råkat födas, att försöka öppna en väg som gick på tvärs mot de makthavande, den enda väg som kunde rubba camorrafamiljernas ekonomiska och brottsliga makt.
Don Peppino grävde ut en väg i ordets yta. Don Pepppino sökte ett ord som skulle vara som ett vattenbad för grumliga ögon. Att tiga i denna trakt är aldrig den banala omertà som framställs i maffiakeps och med sänkt blick. Det har mycket mer att göra med "det angår inte mig", att det alltid har varit så och att det egentligen handlar om andras problem, nedärvda problem som inte går att lösa. Den vanliga attityden är att sluta sig, vilket innebär att man väljer att inte vilja förändra sakernas tillstånd. I denna medskyldiga eller
resignerade tystnad kan ordet bli till ett dån.
Här följer de ord som Don Peppino försökte få att genljuda:

Maktlösa bevittnar vi smärtan hos alla dessa familjer som ser sina söner bli
offer för eller medarbetare i camorrans organisationer. [...] Camorran är i dag
en form av terrorism som injagar rädsla, påbjuder sina egna lagar och försöker
bli en integrerad del av det kampanska samhället. Med våld och med vapen i hand
inför klanerna oacceptabla regler: utpressning som gjort våra trakter alltmer
hjälplösa och beroende av stöd och utan någon som helst egen förmåga till
utveckling; beskyddaravgifter på tjugo procent och mer i byggbranschen, vilket
avskräcker även den djärvaste företagare; knarkhandel och langning som skapar
horder av unga utslagna och hantlangare åt de kriminella organisationerna;
sammandrabbningar mellan olika grupper som likt ödeläggande farsoter drabbar
familjerna i våra trakter; negativa förebilder för alla våra ungdomar,
sannskyldiga laboratorier för våld och organiserad brottslighet. [...]

Det otroliga är att fastän klanerna hade tillgång till arméer, vapen, pengar, politiskt stöd och stöd i massmedierna fortsatte ändå den där mördade prästen att injaga skräck även som död. Sandokans och Nunzio di Falcos stridande grupper började ge varandra skulden för hans död och bestämde sig för att båda sidor på sitt sätt skulle bevisa att de inte var inblandade, nämligen genom att förbinda sig att förgöra den andra sidans påstådda gärningsmän.
Förutom att förtala Don Peppino skulle de försöka skicka varandra budskap i form av döda kroppar för att frigöra sig från anklagelsen att ha dödat den mannen. Det var lika svårt som det hade varit att hitta killers beredda att döda honom. En drog sig tillbaka och sa att det var för många som kände honom i Casale, en annan accepterade men på villkor att hans kompis fick följa med, som en liten pojke som inte vågar göra något riskfyllt på egen hand. Under natten före attentatet lyckades en av de oroliga mördarna övertala en annan att ta
hans plats, men ersättaren, den ende som inte verkade vilja dra sig ur, var den minst lämpade för uppdraget. Han led av epilepsi och riskerade att falla omkull i konvulsioner med fradga kring munnen efter att ha skjutit.
Med dessa män, dessa medel, dessa vapen dödades Don Peppino, en man som hade
kämpat endast med sitt ord och sitt värnlösa liv.

Don Peppino förändrade i grunden sättet att utföra prästyrket. Han gick omkring i jeans, lade sig inte i familjetvister, fördömde inte männens snedsprång och tröstade inte heller de bedragna kvinnorna. Han hade förstått att det han måste göra var att rikta in sig på maktstrukturerna. Han ville inte bara trösta de plågade utan framför allt plåga de tröstade.
Borgmästare vid den tiden var Renato Natale, som hade lyckats bli vald mot klanernas vilja genom en medveten strategi: han skrämde inte folk men lät dem förstå vilka hans planer var. Renato Natale, några fler som han, samt en del föreningar har under de gångna åren vårdat minnet av Don Peppino. Ytterligare andra har fortsatt hans verk, som Don Raffaele Nogaro, en envis friulan som i många år varit ledare för Casertas biskopsstift. Kanske har Nogaro gjort mer än alla blixtangrepp, rättegångar och razzior som gjorts i denna trakt som alltför ofta verkar vara bortglömd av Gud. Hans mission har varit att sätta människan i
centrum i en trakt där den styrande klassen grundat makt och samförstånd på pengar, business, och på utövning av makten som sådan.

Detta är Don Peppino Dianas testamente, ett testamente som det än i dag är svårt att tillägna sig och efterleva. Efter femton år har visserligen en hel del förändrats, men situationen är alltjämt mycket komplicerad. Ett bönecentrum i Casertaprovinsen har tillägnats Dante Passarelli, en företagare som antimaffian anklagat för att vara knuten till klanen Schiavone. När Sandokan greps beklagade en präst detta, för han hade hellre velat "omvända" honom.
Vilket är exakt vad bossarna vill, nämligen att tillämpa aktivt avståndstagande, omvändelse. Det vill säga att inför samhället visa sig moraliskt obefläckade, att inte behöva ta på sig ansvar och eventuellt sona sina brott endast med hjälp av ord. Kyrkan i dessa trakter har alltid en stor press på sig. Men hoppet står till de nya generationerna barn till invandrare och nya barn till den italienska södern, folk som kommer tillbaka hem efter att
ha tvingats till utvandring, denna grymma åderlåtning som blir allt svårare att hejda.
När de tänker på Don Peppino kommer de att minnas honom som en ung man som
ville göra saker och ting väl.
Och han betedde sig helt enkelt som en som inte är rädd utan kämpar med de vapen han har tillgång till, som alla har tillgång till. Och de kommer att inse hur otroligt nytt och effektfullt det egentligen var att sätta ordet i centrum för kampen mot maktens mekanismer. Ord mot betongblandare och gevär. I verkligheten, inte som metaforer. Ett ord som fungerar som vaktpost, vittne, och som är så sant, troget och klarsynt att enda sättet att undanröja det är att döda det. Och som trots allt har lyckats överleva. Ändå får vi inte vara
alltför optimistiska, vi måste fortsätta att odla den fåra som plöjdes av Don Peppino och hoppas på att något fortsätter att gro där.
Själv skulle jag vilja tillägna Don Peppino en sorts bön, en sekulariserad bön riktad till allt som kan hjälpa mig och andra att finna styrka att gå framåt, att inte svika hans budskap och jag erbjuder därför orden i en neapolitansk rap.
"Gud, jag vet inte riktigt var du går, och om någonsin din hjälp jag får, men jag vet på vems sida du står."

Roberto Saviano
kulturen@expressen.se

Översättning Barbro Andersson
2008 Roberto Saviano
Publicerad efter överenskommelse med Roberto Santachiara Literary Agency