Det finns gott om fiktiva författare i chilenaren Robert Bolaños (1953-2003) produktion, men inga så utflippade som de trettiotal han biograferat i boken Nazistlitteratur i Amerika (1993), nu på svenska.

Här finns argentinskan Luz Mendiluce Thompson (1928-1976) som har ett fotografi på väggen där hon som ettåring blir upplyft av Hitler, och som kör ihjäl sig när den kvinna hon är olyckligt förälskad i blir mördad av militärdiktaturen. Här finns haitiern Max Mirebalais (1941-1998) som i Pessoas efterföljd skrev under flera så kallade heteronymer. Här finns brasilianaren Luiz Fontaine da Souza (1900-1977) som i en rad böcker vederlade filosofer och författare framför allt från franska upplysningen. Här finns nordamerikanen Jim O'Bannon (1940-1996) som vänder sig emot beatpoeterna som han från början tillhörde. Här finns argentinaren Argentino Schiaffino (1956-2015), en av två bröder som delade sin tid mellan författarskapet och huliganuppträden i fotbollsklubben Boca Juniors supporter­klubb. Och så vidare.

Schiaffino är inte den ende som har ett dödsår långt efter att Bolaños bok kom ut. Det om inte annat bör få även den aningslösaste läsare att inse att ­författarna inte existerar i verkligheten, även om Bolaños fiktiva biografi   Foto: Robert Henriksson / Svd / Scanpixer är mera illusoriska än förebilden Jorge Luis Borges.

Förutom de 30 som har fått en kortare eller längre presentation räknas i slutet av boken en lång rad andra författare upp jämte ett antal titlar, samt förlag som heter sådant som Fjärde riket och tidskriftsutgivare som kan kalla sig Ariska Brödraskapet.

Någon homogen samling höger­extremister rör det sig dock inte om. Om det är något som förenar dem är det snarare deras utpräglade excentricitet än deras luddiga och osammanhängande världsbild. Påfallande många debuterar redan i övre tonåren, oftast starkt påverkade av aktuella modernistiska strömningar.

Deras författarskap utvecklar sig sedan visserligen högerut men i spretande riktningar, alltefter vad framgångar, alkohol, social kompetens, makt­bekantskaper och ren galenskap bjuder dem.

Den som ser litteraturläsning i sig som ett själsligt reningsbad bör akta sig för Bolaños bok om de vill ha sina illusioner i fred. Författare har möjligen lite mera fantasi och härdigare sittfläsk än vi andra, men de är varken bättre människor eller klokare rådgivare, alltför ofta är de tvärtom opålitliga förförare med storhetsvansinne.

Bolaños bok är ett virtuost stycke prosa, men 300 sidor för att slå fast samma sensmoral är möjligen en överkurs.