Roberto Bolaños samlade dikter har nu kommit i svensk översättning. Nils Schwartz huvud invaderas av vilda detektiver från Latinamerika
1993 genomgick Roberto Bolaño en 40-årskris som skulle sätta outplånliga spår i världslitteraturen. Han hade då diagnostiserats med den leversjukdom som tio år senare blev hans död. Han hade gift sig och fått en son, nu 3 år gammal, men drog inte in några pengar på dikterna han skrev i sin spanska exil. Så Bolaño övergav poesin för prosan.
Det beslutet genomförde han med en frenesi – tio böcker på lika många år – och en framgång som efter översättningen av genombrottsromanen De vilda detektiverna (1998) till engelska gjorde honom till ett världsnamn. Då var han själv död, men familjen försörjd.
Själv såg han sig som poet in i det sista. Det var ju med denna olycksaligt romantiserande självbild han hade hankat sig fram under många bohemår i Latinamerika och Europa, tills han gifte sig och fick barn, redan märkt av hepatiten som skulle slå ut hans lever.
Trogen sin poetidentifikation redigerade Bolaño 1992 – när han fått sin diagnos och anade döden – en utgåva av sina samlade dikter, som han kallade Det okända universitetet. Men det skulle dröja ända till 2007 innan boken postumt publicerades.
På hur många andra språk man kan läsa Bolaños samlade dikter vet jag inte, men Anahí Giacaman-Ríos och Maria Nääs översättning är säkert en av de första. På engelska finns boken inte, vilket nog förklarar varför Bonniers som snodde utgivningsrätten till Bolaños sista stora roman 2666 framför näsan på Tranan – förlaget som introducerat Bolaño i Sverige – inte varit lika ivriga i köpslåendet.
Och det är klart – författaren må ha världsrykte, men en postum 500-sidig diktvolym, strösslad med privata referenser och bohemiska bildningsmarkörer, är väl inte det första som slits från bokhandelsdiskarna.
Jag läser boken som man egentligen inte ska läsa lyrik – i en enda sittning, nästan utan andhämtningspauser, mera intresserad av den poetiska praktiken än av tolkningsteorin.
Det okända universitetet är den undervisningsanstalt vid vilken ”de vilda detektiverna” – de unga latinamerikanska poeterna i romanen med samma namn – är nomadiskt inskrivna. Här anar vi den poetiska workouten bakom prosans muskler, här förebådar lyrikens rus epikens baksmälla. Romanen skrevs långt efteråt men utspelar sig under dikternas tillkomst.
Det är en poesi som försöker fästa nuets flöde på första tillgripna papper, en sång med narcissistiska ekoeffekter, invaderad av förbipasserande gestalter i tidens ström, påfallande ofta begrundande skriftens tillkomst i skrivandets ögonblick.
Att sträckläsa Det okända universitet är som att stängas in i en skenande tvättmaskin på ett natthärbärge – plagg efter plagg av obestämd härkomst virvlar runt i ständigt nya konstellationer, tills man börjar känna igen vissa namnetiketter och återkommande fläckar av svett, blod och sperma innan de sköljs bort i eftertankens kranka blekmedel.
Roberto Bolaño fattade rätt beslut 1993. Prosan är hans huvudtext, poesin är de förhandsutskrivna fotnoterna.
