För 200 år sedan föddes tonsättaren Robert Schumann (1810–1856). Men hur kommer det sig att hans musik fortfarande känns så experimentellt laddad? Vad är det som får tonerna att vibrera så drömlikt?
På Youtube kan man se
ett häpnadsväckande filmklipp från slutet av 1950-talet där den åldrade pianisten Alfred Cortot (1877–1962) undervisar en elev i konsten att framföra "Der Dichter spricht", avslutningsstycket i Robert Schumanns pianosvit Kinderszenen.
I en bisarr sekvens lutar sig Cortot över flygeln och talar om varför Schumann gav stycket titeln
Poeten talar. Cortot beskriver musiken som ett intimt drömmeri, och hävdar att denna omständighet måste påverka sättet att framföra den. "Sanningen är att du måste drömma detta stycke snarare än spela det."
Han tar av sig glasögonen, sätter sig vid tangenterna och låter de fjäderlätta tonerna sväva iväg. Hans ansikte blir plötsligt märkligt likt Max Schreck i rollen som Nosferatu i Murnaus stumfilmsklassiker, och när Cortot kommenterar de avslutande klangerna i Schumannstycket är han som införlivad med de nattliga skuggvärldarna:
"De är närvaron av dröm som fortsätter att förfölja dig."
De här måhända udda ingångarna i sättet att framföra Schumann, som närmast pekar mot en psykedelisk dimension av det annars alltför känslobetonade Schumannspelet, handlar i grunden om att ta musikens nattsidor på allvar.
Som knappast någon annan tonsättare under den romantiska epoken är Robert Schumann införlivad med den fragmentestetik som utformades i början av 1800-talet av författare och filosofer som Friedrich Schlegel, Jean Paul, ETA Hoffmann och Friedrich Hölderlin.
Det är en överträdelsens musik, med bisarra spänningsförhållanden och plötsliga falluckor inskrivna i det framrusande tonflödet. Det är inte minst dessa irrationella inslag som har gjort att så många författare och filosofer fängslats av Schumanns nattvärld, alltifrån Erik Beckman och Hjalmar Söderberg till Gilles Deleuze och Roland Barthes. Musiken är något annat än bara musik. Den är just något annat.
Det gäller till exempel ett av Schumanns mest älskvärda pianostycken, "Blumenstück" från hösten 1839, som enligt Clara Schumanns kommentar ska framföras med det lättaste anslag, som om pianisten hade vingar, och med en tydligt sjungande ton i högerhanden.
Roland Barthes beskriver det som "som om, på tröskeln till melodin, kroppen upptäckte sig själv, antog sig själv i den dubbla skepnaden av rytm och språk."
Ett annat exempel på denna dubbelhetens roll i Schumanns musik är "Nachtstücke" från 1839-40 där titeln "Nattstycken" hänvisar till ETA Hoffmanns berättelser med samma namn. De svindlande övertonseffekterna och rytmernas egenartade påstridighet frammanar en alternativ verklighet, en klangernas skuggzon, ett tonernas eget fantomrike.
Det är få klassiska musiker som har fångat den imaginära nivån i Schumanns verk lika väl som Alfred Cortot. Musiken kräver verkligen ett annat sätt att spela, men framförallt ett annat sätt att tänka kring det som låter.
I Cortots tolkningar finns en improvisatorisk frihet som gör att också lyssnaren drömmer de svävande klangerna. Nosferatu/Cortot vandrar omkring som en nattmusikens fantom och väcker de slumrande spöktonerna till liv.
FOTNOT 1. I kväll spelar och beskriver Radiosymfonikernas chefdirigent Daniel Harding sin favorit Schumann. SVT2 kl.19.00.
FOTNOT 2. Förutom Alfred Cortots Schumanntolkningar rekommenderas följande inspelningar:
Stråkkvartetter med Zehetmairkvartetten (ECM),
Dichterliebe med Axel Schiøtz/Gerald Moore (Danacord),
A Schumann Recital med Sviatoslav Richter (Decca)
och
Violinsonater med Gidon Kremer/Martha Argerich (Deutsche Grammophon).
