I kväll sänds Kungliga operans Trollflöjten live till 120 biografer från Ystad i söder till Boden i norr.

Operan sjungs på svenska i en ny översättning av Ulf Peter Hallberg. Det är första gången som denne essäist översätter opera. Trollflöjten hade behövt en rimmare som Lotta Olsson. Hallberg hade behövt en redaktör. Vid premiären 6/10 fyllde jag anteckningsblocket med konstigheter. Och när jag läser igenom översättningen ser jag svart på vitt vad som skavde i öronen då.

Svårtydda bilder varvas med ålderdomlig omvänd ordföljd samt dessvärre en hel del oinspirerad rimstuga. Dessutom vinglar stilen mellan gammaldags högtidligheter och ungdomliga uppkast. Jag skulle inte protestera om det var en snyggt genomförd djärv omtolkning eller konsekvent uppdatering, men det här är varken hackat eller malet. När Pamina sjunger "O milda makter! Vilken skit" i en utandning blir hon ju mormor i ena millisekunden och tonåring i den andra.

Självmotsägelser som "det mysterium där allt är uppenbarat" (då är det inget mysterium) eller "svartsynt galla" (galla är grön) följs av dialektiska misstag som "Här finns ej död, jag måste handla" vilket Tamino slår fast på tröskeln till Skräckens port där just dödens väktare står posterade.

Jag blir brydd av främmande konstruktioner som "pladderautomat" (om kvinnor). Och, vad värre är, den underbara duetten mellan Papageno och Pamina som innehåller verkets hjärta och mening bluddras bort när Papageno till exempel sjunger "Den söta lustens genomföring". Genomföring?

Och så Nattens drottnings välkända koloraturaria där hon förskjuter sitt barn: "Jag sliter av för evigt: alla band till vår natur." Här måste man frigöra sig från tyskan. Deras relation är väl ingen natur.

Och så vidare. Tillsammans med ett dåligt sammanhållet grepp om den musikaliska helheten är det förödande. Kanske är det rentav på grund av texten som dirigenten tappat det.