Jan Guillou är ett tragiskt fall. Vad jag bevittnar gör mig egentligen bara ledsen. Den unge man som en gång väckte vår odelade beundran genom att vägra söka nåd hos IB-affärens cyniska regering, och som utstod ett år i fängelse hellre än att söka nåd och därmed moraliskt sanktionera statsmakternas rätt att avlyssna och registrera medborgarnas åsikter har nu förvandlats till en högröstad och vulgär åsiktspolis med den nya medborgarrättsrörelsen högst upp på en brokig lista av fiender.
Hans utveckling har inte varit bra. Publika framgångar med litterär våldsunderhållning har gjort honom stöddig. Helst borde man kanske förbigå honom med hänsynsfull tystnad.
Men i sin dumma och onödigt stöddiga artikel i Aftonbladet i söndags bidrar han aktivt till ett intellektuellt missförstånd som dock i allmänt intresse måste förebyggas. Den nya medborgarrättsrörelse som nu bryter fram på många olika håll i det publika rummet och senast tog sig uttryck i Piratpartiets spektakulära framgång i Europavalet är en integritetsrörelse.
Den går inte, som Herr Guillou egendomligt nog tycks tro, ut på att legitimera stöld av upphovsrätter. Den är en försvarsrörelse för hotade medborgarrätter, i princip samma slags rätter som Jan Guillou en gång i tiden så modigt försvarade.

Med upphovsrätten är det så, att när revolutionerande teknologi förändrar dess förutsättningar måste den anpassas på ett sådant sätt att fönstret inte öppnas för en polisstat. Det finns naturligtvis i det längre perspektivet lösningar som inte leder till en ny IB-affär.
Det var alltså det Piratpartiet handlade om, stupid!
Att Guillou inte inser detta vittnar antingen om att hans intellektuella gåvor inte riktigt är vad de har varit, eller att han har förvandlats till en grovhudad självupptagen cyniker.
Kanske är det nu dags att han tar med sig sin Plåt-Niklas, Riddar Arn, och rider bort i den solnedgång som är kiosklitteraturens vanliga öde.