Under min uppväxt
i Nsukka, en liten universitetsstad i östra Nigeria, hade jag ofta malaria. Det var så vanligt att när man kom till vårdcentralen, sa sjuksystern: "Jaså, har malarian kommit tillbaka nu?" Eftersom jag visste hur lättbehandlad malaria är tyckte jag att det var konstigt att tusentals människor dör av den varje år. Människor som David Banda från Malawi, Madonnas adopterade son.
Men naturligtvis säger de flesta amerikanska medier inte Malawi, utan bara Afrika. Jag insåg att jag var afrikansk när jag kom till USA. Så fort Afrika kom på tal i college vände
Madonnan och barnet sig alla till mig. Det spelade ingen roll om det handlade om Namibia eller Egypten, jag förväntades veta och förklara.
Jag ogillar detta sätt att pressa samman en mångsidig kontinent till ett monolitiskt land, men jag har också börjat acceptera att afrikanska länder har mycket gemensamt. De flesta har en historia präglad av europeisk kolonialism. De flesta har också haft ledarskapskollapser - en lång rad presidenter, premiärministrar och statsöverhuvuden som har plundrat staten.
Alltså bar
jag mina "afrikanska glasögon" när jag såg Madonna på tv, då hon varsamt och uppriktigt försökte reda ut den mediala cirkusen kring adoptionen. Jag tyckte inte att jag har med motivet till hennes adoption att göra, men ryste när hon uttryckte sin besvikelse över att mediedrevet skulle avskräcka folk från att adoptera afrikanska barn. Hon ville att folk skulle åka till Afrika och se det hon hade sett, och så skulle de adoptera.
När jag sedan såg David Bandas biologiska far säga att han var tacksam över att Madonna skulle ge David "ett bättre liv" kunde jag inte låta bli att titta bort. Skillnaden i makt var så uppenbar, så hjärtskärande sorglig; där fanns något som fick Afrika att verka helt och hållet umbärligt.
Madonna
kommer förstås att ge David ett bättre liv, åtminstone materiellt: bättre mat, bostäder, böcker. Om det gör honom till en lyckligare och bättre människa återstår att se.
Vad som verkligen betyder något är inte Madonnas motiv eller förmodade trots mot malawiska adoptionslagar (som om inte också ickekändisar skulle försöka skynda på processen). Snarare är det det underliggande antagandet att hon har hjälpt Afrika genom att adoptera David.
Det är lätt att romantisera fattigdom och att utgå från att fattiga människor saknar vilja och kraft att agera. Det är lätt att klä av dem deras mänskliga värdighet och reducera dem till ömkansvärda objekt. Detta har aldrig stått klarare än i de amerikanska mediernas syn på Afrika, där vi förevisas fattigdom och konflikter utan någon som helst kontext.
Om jag inte var afrikansk skulle det slagets reportage få mig att tänka på Afrika som en plats med fantastiska vilda djur där svarta afrikaner är safariguider, eller som ett ställe fullt av urfattiga människor som dödar eller dödas av varandra nästan utan orsak.
Jag såg
en gång CNN:s Anderson Cooper, som verkligen är välmenande, intervjua en belgare (definierad som "expert på Kongo") om konflikten i landet medan kongoleser stod och tittade på i bakgrunden.
Självklart fanns där en kongoles som skulle kunna tala om Kongo. Självklart finns det kongoleser som arbetar lika hårt som utlänningarna och som varken passar in i kategorien mördare eller mördad. Självklart borde Afrikas framtid inbegripa att afrikaner kunde ta hand om sina egna barn.
Vilket för mig åter till Madonna. Jag applåderade att hon sponsrade barnhem i Malawi, men önskar att hon i stället för att vädja till tv-tittarna att åka till Afrika och adoptera hade bett dem skicka pengar till malariabekämpande organisationer. Jag önskar att hon efter någon av sina dramatiska pauser hade tillagt att Afrika inte enbart kan leva på bistånd, att bistånd är som salta jordnötter: ju mer de misslyckade ledarna får, desto mer vill de ha.
Jag önskar att hon hade sagt att hon höll på att bygga upp en organisation som skulle använda sina pengar till mikrokrediter, och att denna organisation skulle drivas av infödda hellre än utländsk personal vars utländska löner höjer hyrorna i city.
Jag önskar att hon med kändiselegant vrede hade påpekat att västvärlden måste sluta att falla undan för hopplösa afrikanska ledare, att västerländska banker måste sluta ta emot stulna pengar från dessa ledare, att de givare i väst som kräver fri rörlighet över gränserna för kapital även måste kräva det för arbetskraften, att de västerländska branschstöden gör det omöjligt för afrikanerna att konkurrera. Jag önskar att hon sedan hade visat, gärna med diagram, hur dessa förhållanden påverkar David Bandas familj.
Egentligen
handlar detta förstås inte om Madonna. Utan om ett synsätt som människor har lagt sig till med när de ser på Afrika, en ytlig "strunt i de verkliga orsakerna"-matris som alla afrikanska erfarenheter tvingats in i för att kvala in som autentiskt "afrikanskt".
Om jag inte vore afrikan undrar jag om det skulle stå klart för mig att Afrika är en plats där folk inte behöver sladdriga fiskar i gåva, utan rejäla fiskespön och rättvist tillträde till sjön.
Jag undrar om jag hade förstått att även om afrikanska länder har misslyckade regimer bor där också dynamiska människor som handlar och talar. Jag undrar om jag känt till att Afrika har klasskillnader, att det faktiskt existerar välbärgade afrikaner som inte har stulit från statskassorna. Jag undrar om jag vetat att även korrupta afrikanska stater är fulla av strikt hederligt folk och att våldsamma konflikter handlar om kontrollen över resurser i en miljö präglad av (ibland konstgjord) knapphet.
Medan jag tittade på David Bandas pappa föreställde jag mig en brittisk David som hälsade på honom 2021 - undrar vad de skulle tala om?
FOTNOT: Chimamanda Ngozi Adichie är författare och född i Nigeria. Hennes senaste roman är
Half of a yellow och ges ut i svensk översättning nästa år.
Översättning: Nina Lekander.
