Gravallvarlig. Richard Ford ironiserar inte över sina förortsfamiljer. Foto: Laura Wilson
Gravallvarlig. Richard Ford ironiserar inte över sina förortsfamiljer. Foto: Laura Wilson

Richard Ford:
Canada

Publicerad

Richard Fords korthugget poetiska prosa lägger ett nostalgiskt raster över uramerikanska miljöer. Jesper Högström upptäcker en tidlös gåtfullhet i en kargt maskulin roman om fäder och söner.

Richard Ford inleder sin nya roman med att be om ursäkt för att han tagit sig friheter med miljöerna. Highway 32 i den kanadensiska provinsen Saskatchewan var till exempel inte asfalterad år 1960, när boken utspelar sig. Det känns lite komiskt, för visst är Ford den sortens författare som inte kan låta bli att kasta sin särskilda stämning över sina miljöer. Det är bara det att stiliseringen sällan känns som den går åt det moderniserande hållet. Hans kärva prosa är ett slags litterärt Hipstamaticprogram som kan lägga ett sepiafärgat raster över vilket amerikanskt köpcent­rum som helst och få det att kännas som om det låg i John Steinbecks 30-tals-Oklahoma eller i Cormac McCarthys tidlösa gränstrakter.

 

Men man kan hitta dagsaktuella hänvisningar i Canada. Berättaren Dell Parsons pappa Bev får en att tänka på att 50-talet faktiskt var en tid då de politiska partierna i USA delade tron på politisk styrning, när den republikanske presidenten Eisenhower kunde lägga ner miljarder skattedollar på federala Interstate Highways. Bev är en gammal Rooseveltdemokrat som "litar på regeringen", berättar för sina barn om hur orättvist behandlade Creeindianerna i Rocky Boy-reservatet är och drömmer om en framtid när man kan transplantera njurar. Vilket inte hindrar honom att göra total pannkaka av sitt liv och åka i fängelse efter ett misslyckat bankrån. Sonen hamnar i Kanada (härav romanens namn, den utspelar sig annars i Montana i norra USA), hos en bisarr hotellägare som förkroppsligar ett motsatt politiskt ideal - som drömmer om en tillvaro utan några förbannade regeringar eller fackföreningar, ungefär som Tea Party-rörelsen och dagens Republikanska parti.

 

Det är bara det att allt sådant där känns irrelevant vad Richard Ford anbelangar. Bev Parsons drivs att begå bankrån av krafter som är djupare än några politiska fraser. Sonens långa meditationer över vad som fick fadern att handla som han gjorde och hur detta har påverkat honom själv, lyckas liksom aldrig förklara någonting och vill nog inte förklara någonting heller.

Fords Hemingway-ättade isbergsteknik är av det slaget att den liksom producerar mer och mer gåtfullhet ju mer den förklarar. Människor förblir gåtor, förklaringarna ekar över den öde prärien. Temat må, som så ofta i denna kargt maskulina tradition handla om fäder och söner, och de olika fadersalternativen må representera två politiska riktningar, men det utspelar sig inom en familjestruktur som känns närmast förmodern. Den korthugget poetiska prosan har rum för mord och incest, men aldrig för till exempel Richard Yates eller David Sedaris ironier över den dysfunktionella förortsfamiljen.

 

Jag tittar på Dell Parsons barndomshem, First Avenue Southwest i Great Falls, Montana, på Google Earth. Den sortens amerikanska förortsgata jag gärna vill kalla tidlös - almarna, garageuppfarterna, verandorna med sina spetsiga tak. Så måste den ha sett ut redan 1960. Men tidlöshet för Richard Ford är någonting annat. Hans förorter ligger egentligen på den oändliga prärie där Zeb Macahan uttalar kryptiska livsvisdomar och avtecknar sig mot horisonten.

Martina Montelius
Martina Montelius

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag