I går hade Värmlandsoperan premiär på förspelet till Nibelungenringen.
Gunilla Brodrej ser Wilhelm Carlsson ta upp kampen mot rövarkapitalismen.
För uruppförandet av Rhenguldet i München den 22 september 1870 föreskrev Richard Wagner grönaktig skymning, fuktig dimma och scenen fylld av vatten. Och har man sett! I Värmlandsoperans första scen till Rhenguldet, uppstår precis just detta genom en bedövande vacker ljusprojektion. Rhendöttrarna sticker upp sina huvuden från djupet och spelet kan börja.
Det är nu dvärgen Alberich ska försöka lägga an på de hala Rhendöttrarna. Och nu upphör likheten med originalföreskrifterna. Den här uppsättningens Alberich är inte alls någon vig eller vred dvärg som originalets Smeagol-karaktär. Marcus Jupither, en barytonbjässe i flera bemärkelser, är i stället både ömkansvärd och tafatt. Den blonda kalufsen och de missklädsamma kläderna gör honom inte det minsta lik den häradsbetäckare han skulle vilja vara. Retad, ratad och sexuellt frustrerad bestämmer han sig då för att röva bort guldet som Rhendöttrarna har till livsuppgift att vakta. Den kan endast smidas av någon som avsäger sig kärlek.
Bilden kan inte bli tydligare. Alberich kan inte få kärlek. Då väljer han makt och pengar, karriären om man så vill, och genomgår en total metamorfos. Och här är det fina med Wilhelm Carlssons läsning. Den är glasklar. Det finns ingen värre skurk än guldet självt och alla är offer för dess kraft. Gudar som människor. Alberich genomgår en transformation från mobboffer till en sorts samvetslös mr Fagin omgiven av strykrädda barnarbetare i gruvan som Gud glömde.
Budskapet är tydligt. Wagner går till storms mot roffarkapitalismen. Även Wotan (vackert vemodiga Fredrik Zetterström) är ett offer för sin girighet, liksom jättarna som tar vettlöst mycket betalt för att förverkliga Wotans skrytprojekt, borgen Valhall. Även fru Fricka (fina Ivonne Fuchs) förleds att tro att hon har chansen att behålla sin otrogna man bara hon bär smycken smidda av det fördömda guldet. Peter Lundquists runda spelplats snurrar likt Fortunas hjul och skiftar genom Torkel Blomkvists ljus från brant klippa till djupaste gruva. Här spelas Rhenguldet så koncentrerat i Carlssons regi att handlingen tycks svischa fram under två och en halv timme.
Det brukar vara en chock att komma in i den lilla teatern vid Klarälven med dess decimerade orkestrala styrkor och dämpade akustik. Men Värmlandsoperans orkester döljer sig på översta balkongen och sprider ett akustiskt surroundljud som är i perfekt balans med sångarna på scenen. Fullt i enlighet med Wagners önskemål att orkestern inte skulle synas eller vara i vägen för sångarnas kontakt med publiken. Dessutom framhärdar de med de lödigaste portamenti som nånsin svetsat samman ledmotiv till solitt guld inom Värmlands gränser. Dirigenten Henrik Schaefer vet inte bara precis varför utan hur, och därför är det så enastående övertygande.
Barytonen Marcus Jupither är, trots den förkylning som hindrade honom från att sjunga Stankar i Stockholmsoperans Stiffelio i lördags, Rhenguldets största behållning. Tenoren Rickard Söderberg tycks som född till trixaren Loge, men sjunger alldeles för bra för att behöva krångla till det hela med svällare och halvröst. Jag har ännu inte riktigt fått kläm på Ann-Mari Anttilas kostymer och varför Tor är ett lejon från Månbas Alpha eller Alberich en tribalkrigare från Hells Angels. Men några gåtor får vara olösta. Det har ju bara börjat.
Följ Gunilla Brodrejs blogg
