Ankan hänger sig åt återvinning.
– Tranströmer, suckade "Bam Bam" Bengtsson och visade fingret. Han har inte skrivit en minnesvärd rad på åratal. Varför inte Ko Un eller Adonis, om nu priset nödvändigt skulle gå till en poet.
Den inre kärnan i Hells Angels satt lamslagna runt det stora presidiebordet längst inne i klubbhuset i Hasslarp. Klockan var strax efter ett en torsdag i oktober. Meddelandet om årets Nobelpristagare i litteratur hade just slagit ner som en bomb i rummet.
– Den där jävla Akademien skulle ha ett pansarskott rakt ner i ärtsoppan, svor "Ragget" Söderberg. Det finns fanimej ingen större poet än Les Murray.
– Rend mej i røven, sa "Mim" Mikkelsen. Pia Tafdrup er meget större. Der er fanden i mej kusse i hennes digte.
– Håll flabben, danskjävel, röt Conny Lilja, presidenten. Vad är det för fel på dom stora romanförfattarna, en Peter Nádas, en Carlos Fuentes? Eller varför inte Peter Handke? Ni har väl läst Långsam hemkomst, det är fanimej den häftigaste prosan jag har stött på i hela den europeiska berättartraditionen.
Han avbröts av en våldsam smäll som fick fönsterrutorna att skallra. Tomma ölburkar föll ner från det överbelamrade och nerspillda jakarandabordet.
– Bandidos, ropade alla som med en mun och rusade fram till pansarglasfönstret. Utanför stod ett gäng i nitade läderjackor. Lilja kände igen "Mike" Svensson och "Clark" Jensen.
– Han fick det, jävlar om han inte fick det! ropade "Mike" triumferande så att det hördes till och med innanför det tjocka glaset. Era satans islamofiler och latinobögar. Där fick ni tji va?
Bandidosgänget bar omkring stora plakat med Tomas Tranströmers porträtt och välvalda citat ur hans produktion.
– Du kan stoppa upp din jävla Handke i röven, skrek "Mike" till Lilja, som kom ihåg de häftiga gräl de haft om den rätta tolkningen av några centrala texter av den kontroversielle österrikaren. Det var den oenigheten som hade lett till att "Mike" bröt sig ur Hells Angels och startade Bandidos i Kattarp.
Hells Angels-presidenten öppnade fönstret och slängde ut en handgranat som knäckte vänsterbenet på "Clark" Jensen och drog sig sedan tillbaka till biblioteket för att ta sig en förnyad titt på den fördömde Tranströmers metaforer som han aldrig lyckats få någon rätsida på.
(Originaltexten publicerad 6/10 1996)