Redan 1969 skrev den svenske journalisten Alvar Alsterdal en uttömmande rapport om de omständigheter som ledde till att tusentals polska judar tvingades säga upp sitt medborgarskap och lämna landet. I inledningen till
Antisemitism/Antisionism – exemplet Polen skriver Alsterdal: ”Den polska antijudiska kampanjen med höjdpunkt 1968 har sitt universella intresse genom att visa hur lätt den så kallade antisionismen övergår i regelrätt antisemitism.” Hans ord är lika relevanta idag som de var för fyrtio år sedan.
I och med sexdagarskriget 1967 började man i massmedierna ifrågasätta vissa polska medborgares lojalitet. För dessa så kallade sionister var inte passet bevis nog. Det kändes inte längre, antydde man, tryggt att ha en Bauman som docent vid universitet eller en Flajszman i redaktörsposition. Inrikesminister Moczar inrättade under våren 1968 en ”sionistisk avdelning”. Dess syfte var att, som hans partikollega Werblan hade uttryckt saken, ”korrigera den onormala etniska sammansättningen i de centrala institutioner där det är nödvändigt”.
Den antisionism som praktiserades i Polen var en antisemitism förklädd till Israelkritik. Den fick ett uppsving i Sovjetunionen under 50-talet och vann gehör i vissa västeuropeiska vänsterkretsar, inte minst i Sverige. Genom östblocket färdades den till Mellanöstern och idag gör den sig påmind i iransk utrikespolitik och i Hamasproducerade barnprogram. Under våren har den uppmärksammats på bloggen jinge.se och gett sig till känna i poeten Mohamed Omars uttalanden.
Häromdagen hägrade den i förgrunden när den iranske presidenten höll sitt tal under FNs konferens om rasism. Israel är inte bara en rasistisk stat. Israel är, enligt Ahmadinejad, den mest rasistiska, och den mest ondskefulla staten i världen. För honom är den israeliska rasismen helt unik. Den tycks gå hand i hand med en uppsåtlig, närmast metafysisk, ondska.
Den här typen av antisionism är en antisemitism. Den har sin grund i föreställningar om judars makt och inflytande, om deras opålitlighet och hänsynslöshet; kort sagt, om deras unika, diaboliska natur. Liksom andra diskurser reglerar antisemitismen utsagor. Den lägger orden i mun på människor och skräddar idéer.
Förutom att antisionismen varit medskyldig vid åtskilliga attentat mot synagogor och judiska centra runtom i Europa, har den ett oåterkalleligt inflytande över kritiken mot staten Israel och därmed över kampen för palestiniernas rättigheter. Per Wirtén har sagt att antisemitismen inte är en partifråga, utan ett samhällsproblem. Detta må vara sant. Men antisionismen är i övervägande utsträckning en angelägenhet för vänstern.
Skälet till detta är helt enkelt att det är just vänstern som gått i förledet i kampen mot kolonialism, rasism, och främlingsfientlighet. Därför är det viktigt att man inom vänstern inte skjuter sig i foten när man bedriver livsnödvändig kritik. Att definiera sionism entydigt som rasism är att skjuta sig i foten. Att hänvisa till jinge.se som sin favoritblogg, är att skjuta sig i foten.
Som nationalistisk ideologi har sionismen en hel del gemensamt med många andra nationalistiska ideologier. I slutet på 1800-talet uttryckte den, liksom den palestinska nationalismen gör idag, ett förtryckt folks längtan efter frihet. Under 1900-talet omsattes den i en kolonialistisk rörelse. Utifrån de koloniserades perspektiv blev den i stort sett entydig. Konsekvensen för dem var, som bekant, fördrivning.
Detta är inte detsamma som att säga att sionismen som sådan är entydig. Kritiken av Israel måste vara mångbottnad . Ju snävare man är, desto större är risken att man börjar verka inom ramar uppsatta av den antisemitiska diskursen. Den unika ställning som antisemitismen tilldelar judar omsattes av den polska regimen i slutet på 60-talet i Israelkritik. Den nyttjas medvetet av Ahmadinejad idag, och ibland tillåts den att ligga och skvalpa i Palestinarörelsens bakvatten.
I en intervju i
Aftonbladet (21/4) tar Mohamed Omar den förintelseförnekande prästen Richard Williamson i försvar. ”Han är ju inte antisemit”, säger Omar, ”han dyrkar ju en jude som heter Jesus”. I sin Newsmillartikel (21/4) fortsätter han på samma spår. Nu är det den iranske presidenten som ska försvaras, och hyllas. Omar beklagar inledningsvis att den ökända FN-resolution som en gång jämställde sionism med rasism inte återupptagits, och avslutar med en förutskickelse om framtidens ”postsionistiska världsordning”.
Herrarna Moczar och Werblan spritter förmodligen till av belåtenhet i sina gravar. Dessa polska kommunister skulle heller aldrig kallat sig själva antisemiter. Det var den sionistiska ordningen de opponerade sig mot. Det vill säga samma ordning som i klassisk antijudisk propaganda kallas för ZOG och som enligt Omar och Ahmadinejad tycks ha bestått till denna dag.
Exemplet Polen bör inte bara betraktas som ett underlag för diskussioner om antisemitism. Det uppvisar en än mer allmän tendens. Nämligen, hur illa det kan gå när staten börjar skuldbelägga och utkräva lojalitetsintygelser från minoritetsgrupper. I länder som Danmark, Holland och Italien har muslimer blivit alltmer utsatta för denna typ av påtryckningar. I Sverige har de senaste årens språktestförslag och den inhumana asylpolitiken banat väg för Sverigedemokraternas framgångar. Detta är ett parti som, om det får chansen, knappast skulle avstå från att ”korrigera” landets ”etniska sammansättning”.
Den frånstötande ironin är att de förmodligen kommer att vinna röster på att de påstår sig vara emot antisemitism.
Gabriel Itkes Sznap
kulturen@expressen.se
Gabriel Itkes Sznap är journaliststudent och driver Ink bokförlag.
