Krigets språk är lögnen. Helvetet måste alltid pimpas upp. Efter rapporten om två skjutna svenskar kom detta språk vältrande in över nyhetsredaktionerna som en stor kletig marshmallow-man.
I P1 Morgon förklarade en militärchef att ”förövaren nedkämpats”. Programledaren, som ännu inte trimmats in i krigets språkregler, frågade påfluget om de alltså ”skjutit ihjäl honom”. Svaret kom som en lång talande tystnad och sedan ett avmätt ”Ja, vi besvarade fiendens eld”.
Man kan alltså inte längre säga att även svenska soldater dödar andra människor, som om kriget var ett tevespel och fienden avhumaniserad. Och försvarsministern rundar lika nervöst ordet krig – alla långa synonymer verkar tillåtna för att kunna sopa undan det lilla uppriktiga med fyra bokstäver.
I kvällspressen skriver kolumnister att de döda soldaterna måste ”hedras som hjältar”; och i rubrikerna flaggas med män som ”dog för freden”. På alla bilder ser jag två svenskar, men ingen afghansk tolk – han som också dödades, men inte ens ges ett namn.
Nog vet vi bättre? De stora orden och de underliga tystnaderna skaver mot allt vi lärt oss. Alla känner de anhörigas sorg, men genomskådar förfalskningarna. Kvar av krigets språk blir sedan bara uppblåst tomhet och en svag men bestämd känsla av illamående. Vi har många olika åsikter om kriget i Afghanistan, och den svenska arméns roll
i Mazar-i-Sharif, men borde kunna enas om ett värdigare språk. Ett ärligare sätt.
Alla vet att i krig finns inga hjältar. Där finns bara de ännu levande och de redan döda.