Succéartade, dokumentära berättelser om Köping är snart en egen genre. Nyss sändes den tredje säsongen av det folkkära gruppboendeeposet I en annan del av Köping. På samma ort utspelar sig Filip Hammars och Fredrik Wikingssons storsäljande roman från ifjol, den verklighetsbaserade rövarhistorien Tårtgeneralen.
Och i och med SVT-serien Köping Hillbillies bör trenden bli ett faktum.
Hur blev det så här då? Som vi lär i Tårtgeneralen korade ju Jan Guillou 1984 västmanländska Köping till Sveriges tråkigaste stad. Och visst ligger stan illa, i gnällbältets själva Bermudatriangel, väster om Västerås och öster om Örebro.
Därav den där sömnigheten som lätt blir följden av att klämmas in mellan större tätorter. Pendlarläge plus avfolkning.
Mälarlandskapets skönhet är klen tröst om man är den första staden någonsin som fick ett Ikeavaruhus att klappa igen.
Det mest spännande jag gjort i Köping var att bevaka rättegången mot en man som i fyllan och villan tjuvkopplat och åkt iväg med en asfalteringsmaskin.

Men hur trist eller kul är småstadslivet för den som aldrig mer kommer att kunna stå på benen? De fem medlemmarna i rullstolsrugbylaget Köping Hillbillies är rörelsehindrade, en på grund av medfödda skador. Fyra på grund av olyckor. Kort sagt unga killar som råkade bryta nacken eller ryggen.
En typ av öde som är svensk landsbygd i lika hög grad som A-traktorer eller hundgårdar.
Dumdestruktiv grabbighet, eller om det är grabbig otur, finns förstås överallt där det finns grabbar. Men är man ung på landet är de kotknäckande frestelserna inte bara fler, oavsett om de är snabba motorfordon att köra åt helvete med eller grunda vattendrag att fylledyka i. Farorna är också i högre grad med självklara fritidsintressen, arbetsredskap eller manliga initiationsriter, eller alltihopa. Längs tomma vägar och gärden hör det liksom till att pröva sina färdigheter. Eller snarare utmana sin lycka.
När lagledaren Roger Lindbergs pappa berättar om skuldkänslorna över att han en gång uppmuntrade sin son att börja tävla i motorcross, känner jag ett extra skedblad ågren. Igenom hela tonåren var jag en lika god rullstolskandidat som någon ann. Livet var ett sturm und drang-skrammel på crosshojar och hårdtrimmade hemmabyggen. Sedan kom skrivandet som en frälsare.

Somliga i bekantskapskretsen hade inte samma tur: en skolkompis som hoppade i med huvudet före en sommarkväll på 90-talet sitter sedan dess stilla i sin permobil. En annan rullstolsburen grabb tog sig längre. Idag är han en högavlönad arbetsnarkoman, trebarnsfar och den enda jag känner som lyckats få en gammal amerikansk automatlåda att bli alldeles tät. För som Jocke Svedlund i Köping Hillbillies visar kan man trots rörelsehinder skapa sig ett komplett Svenssonliv med villa, ungar och egen raggarbil.
Och däri ligger också den gemensamma nämnaren för dessa tre verk om Köping.
När I en annan del av Köpings Tobbe Jonsson plirar med hemlighetsfull min, eller när Köping Hillbillies beskriver sina ödesdigra olyckor, eller när man i Tårtgeneralen bakar världens längsta smörgåstårta för att få in den lilla staden i Guinness rekordbok, bevisar de inte bara att Jan Guillou hade fel.
De demonstrerar även vad som är den journalistiska eller litterära poängen med att porträttera någon på grund av att denne är annorlunda: att skildra det allmänmänskliga bortom handikapp eller egenheter.
Visa individen, inte invaliden. För tyvärr är det ingen allmänt känd självklarhet att alla människor – liksom alla städer – är något mer än summan av sina brister och gåvor.

Den berättartrenden ser jag gärna mer av. Om inte annat som motvikt till den mer regisserade dokusåpasvängens förutsägbara uppläxningar och utnötta utröstningar.
I trailern för Köping Hillbillies försöker SVT tappert framhäva lagmedlemmarna som landsbygdsexotiska. Programpresentatören kallar dem bondlurkar, förhandsglimten är proppad med grov dialekt, ännu grövre språk och mustiga partyvanor. Men där ligger inte seriens centralpunkt. Utan i rugbykillarnas blick. Där brinner deras djupa sorg, plus en närmast djurisk beslutsamhet. En kombination jag känner igen från mina båda rullstolsburna vänner. Ett allvar av en grad som skådespelare kämpar i åratal för att kunna gestalta. En geist inte långt efter Tårtgeneralens titelkaraktär, det kedjerökande nervknippet Hasse P.
Idrottsmännen Stefan, Jocke, Roger, ”Norrland” och Glenn tänker återerövra så mycket förlorad mark som möjligt ifråga om oberoende, rörelsefrihet och matchpoäng. Piss- paus för pisspaus, tackling för tackling. De har bestämt sig för att krama musten ur återstoden av livet. Oavsett om det handlar om att ta revansch mot det muskulösa Malmölaget eller skaffa barn eller svetsa ihop tävlingsrullstolar hemma i verkstan.
Det räcker. Jag är övertygad. Giv mig era halta och lytta.