Björn Wiman: Domen mot Anna Odell hotar i längden all form av undersökande journalistik och annan oortodox samhällsgranskning. Det öppna samhället sluter sig.
2500 kronor i böter. Ska det vara något att bråka om?
Ja.
Det verkligt uppseendeväckande med tingsrättens fällande dom mot Anna Odell är nämligen det ännu mindre belopp som gör att Odell döms till ”oredligt förfarande”. Hon har åsamkat samhället en merkostnad på 35,20 kronor. Plus – som tingsrätten skriver – en obestämd kostnad i ”förbrukningsmaterial”.
35 kronor. Det är alltså skälet till att en svensk konstelev nu förklaras som kriminell av en svensk domstol. Det är givetvis – som jag skrev när åtalet väcktes i våras – farsartat. Och på ett annat sätt djupt oroande.
Domen får i och med detta nämligen en vidare syftning, som i längden hotar all form av undersökande journalistik och annan oortodox samhällsgranskning. De två DN-journalister som i våras fejkade förkylning på ett antal läkarmottagningar skulle – borde? – alltså även de ha dömts för oredligt förfarande om någon polisanmält dem; några tops och plasthandskar förbrukade de säkert.
Det spelar från och med nu ingen roll vad man anser om Odells aktion – det vill säga om man anser att det är konst eller inte, om man ser det som en spekulativ egotripp eller ett viktigt verk om psykvårdens brister. Denna typ av aktioner måste ett öppet samhälle acceptera. Stockholms tingsrätt har i stället skickat en viktig signal om att det öppna samhället sluter sig.
Är domen också en del i en större repressiv tendens i samhället? Det finns skäl att tro det. Jämför till exempel med när en svensk konstnär senast stod inför rätta, nämligen Mikael Richter som 1997 hade målat en ”pusshållsplats” på gatan. Åklagaren brydde sig den gången inte ens om att skaffa bevisning och Richter frikändes i samband med rättegången.
I dag krävs hårdare tag för att tillfredsställa reptilhjärnan hos en rasande ursprungsbefolkning.
Apropå ursprungsbefolkning. Knappt har domen mot Odell fallit förrän en ny konstnär dyker upp på scenen: SVT. De följer nu upp vårens mediesuccé Diplomaterna med ännu ett projekt som skandalstämplats redan före premiären: Den stora resan, en subtil installation med en doft av tropikhattar, Nordisk familjebok och majsmjöl.
Klockren provokationsestetik! Hur mycket har serien kostat samhället? Och hur långt kan man driva mallgrodorna i det politiskt korrekta kulturetablissemanget innan de spricker?
Fråga bara Stockholms tingsrätt.
