Religiös moral blir onekligen en smula motsägelseful.
SAM HARRIS Moralens landskap | Översättning Elin Isberg | Fri tanke, 304 s.
Man blir ju litet betänksam när man läser vad som påstår sig vara en revolutionerande ny öppning i moralfilosofin och finner att varken G.E. Moore, Nietzsche, Wittgenstein eller Dostojevskij finns i personregistret. Men så är det med Sam Harris Moralens landskap.
Författaren, som presenteras som "filosof och doktor i neurovetenskap vid UCLA", vill reformera moralfilosofin. Nu skall den bli objektiv och reduceras till neurologi. Här är det inte fråga om att ifrågasätta moraliska föreställningars sanning som hos Uppsalaskolans värdenihilister. Tvärtom, nu skall de moraliska sanningarna reduceras till i den mänskliga neurologin inbyggda fakta.
Frontställningen är mycket amerikansk och motståndarna tydliga. I en befolkning där majoriteten fortfarande tvivlar på den biologiska evolutionen och har den egendomliga föreställningen att de moraliska värdena är baserade i Guds vilja, blir det naturligtvis angeläget att demonstrera att den moraliska sfären existerar oberoende av religionen. Eftersom de olika monoteistiska gudarna förefaller ändra åsikt i moralfrågor med region och tidpunkt - blir religiös moral onekligen en smula motsägelsefull. Häxbränning, "hedersmord", förbud mot musikinstrument och biografbesök förefaller i mildare regioner kunna avlösas av ekologiska dygder som etanolanvändning och vegetarianism.
Harris tänker sig nu en objektiv moral baserad på neurovetenskapen. Moraliskt gott är det som befrämjar välbefinnande och moraliskt ont det som inte gör det. Och välbefinnandets mekanismer finns objektivt nerlagda i vår neurologi. Skulle det inte göra ont att hamna med tummen i kläm skulle varenda bonde sitta med tummen i kläm, säger den elake tågkonduktören i Albert Engströms smålandshistoria.
Vid närmare granskning visar det sig att vad denne Harris har att komma med inte är något annat än en neurologiskt uppiffad variant av ett gammalt välbekant fiasko i moralfilosofin: den epikureiska varianten av utilitarismen.
Det är ett historiskt faktum att Josef Stalin vissa eftermiddagar i slutet av 30-talet undertecknade hundratals dödsdomar - de flesta över gamla kamrater - för att sedan tillbringa kvällen i sin privata biograf med Chaplin-filmer, åt vilka han sägs ha skrattat hjärtligt. Kort sagt: ett klart fall av välbefinnande. Inför detta utmärkta motexempel drar kanske någon till med det gamla utilitaristiska tricket; största möjliga välbefinnande åt största möjliga antal! Kort sagt ett slags teori om prissättning på handlingar, skapad av John Stuart Mill. Och så hamnar vi då i Dostojevskijs fråga i Bröderna Karamasov: vid vilket pris blir det värt att piska ett värnlöst barn till döds?
Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst.
Det naturalistiska misstaget, som Moore kallar det - består i att tro att några givna empiriska förhållanden kan ge upphov till moraliska värden. Eller rättare sagt, ha dem som konsekvens. Att en Gud vill det motiverar inte att kasta småbarn i elden. Men det gör inte heller några som helst evolutionistiska överväganden. Som Moore och Wittgenstein på olika sätt formulerar det: värdenas rike är inte av en empirisk natur. Lika litet som något i naturen kan ligga till grund för primtalen kan de etiska värdena upphävas eller uppfinnas av en aldrig så sinnrik natur. De tillhör inte sakförhållandenas rike. Det är det som gör dem moraliska.
Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre - bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.
Lars Gustafsson, författare
