Dilsa Demirbag-Sten om skillnaden mellan islam och muslimer.
Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna – SVT i söndags – är en smärtsam men pedagogisk redogörelse för hur identitetspolitiken lämnat fältet fritt för odemokratiska grupper och strömningar; i filmen skildras hur tydligt islamistiska grupper framställs som representanter för alla Sveriges muslimer.
Politiker vill gärna föra ”dialog” med företrädare som säger sig representera stora grupper. Medierna har hjälpt till genom att ständigt vända sig till ”muslimska företrädare” som nästan alltid är ortodoxt troende. ”Muslimer” har av stora delar av det politiska och mediala etablissemanget länge setts som en kropp.
Alla dessa välmenande skribenter och politiker står mig upp i halsen. Deras okunskap och oförmåga att skilja islam från muslimer har inte bidragit till mycket gott. Nu har två studerande vid JMG vid Göteborgs universitet skrivit en rapport – Misstro – om hur religioner framställs i medierna. Nollpunkten är neutral. Så pass. Måste man vara neutral till religioner? Vem eller vilka reglerar då detta nolläge? Är det verkligen journalistikens uppgift att återställa ett neutralläge i rapporteringen av religioner och ideologier? Bör inte företrädare för exempelvis katolicismen och liberalismen sköta det själv? Jag trodde att journalistikens primära uppgift var att spegla och granska verkligheten. Nu förväntas tydligen journalister agera PR-konsulter år religioner.
Det är bilden av enskilda muslimer rapporten borde ha koncentrerat sig på. Medierna har ett stort ansvar att visa den mångfald det finns bland muslimer, ge utrymme till individuella tolkningar. Islam är för många i samma grupp en ickefråga eller rent av ondska, medan det för andra är en god kraft, tröst och källa till glädje.
Ayaan Hirsi Ali uttrycker en tydligt ickeliberal hållning i sin artikel om minaretförbudet i Schweiz (Expressen 5/12). För min del får hon jämföra islam med vad hon vill, så länge hon inte – som hon gör här – utmålar muslimer som förprogrammerade att vara bokstavstroende.
Per Wirtén avslutar sin skadeglada kommentar (Expressen 7/12) med en fråga riktad till Hirsi Alis försvarare. Frågan är dock större än såväl Hirsi Alis egen beklagliga utveckling som Wirténs upprörda känslor. Jag är innerligt trött på estetiken kring samtalet om islam och muslimer. Wirtén är inte ensam. Stora delar av vänstern har länge varit mer intresserad av att analysera diskussionen än att ta själva idédebatten.
Många konservativas gemensamma nämnare är att de kollektiviserar och demoniserar muslimer. Den ”antirasistiska vänstern” å sin sida, förlorad i strukturer och diskurser, har allt mer fjärmat sig från den verklighet som råder.
Kan vi enas om att man får tycka vad man vill om religioner, men att man förlorar alla anspråk på att kalla sig demokrat i det ögonblick man demoniserar muslimer som grupp?
Varför inte börja med att byta ut begreppet ”islamofobi” mot ”muslimofobi”?
