CHENGDU. När någon påpekar för tredje gången, som av en händelse, att museibygget är försenat på grund av den stora jordbävningen 2008 börjar jag bli misstänksam. Jordbävningen drabbade förvisso Chengdu med en katastrof. Inte elvamiljonersstaden men provinsen och en mindre stad norr om Chengdu där närmare 100 000 personer omkom och förödelsen var omfattande. Det är inte konstigt om bygget av ett nytt museum i samma provins hör till de projekt som flyttas fram i tiden några år.
Stålskelettet till det nya museet är väl synligt vid det stora Tianfu-torget i Chengdu och inhägnat som en vanlig byggarbetsplats. Vi åker förbi torget några gånger med teaterfestivalens bussar, den enda plats jag ser i Chengdu som har kvar några yttre drag av det kommunistiska Kina, med en Mao-staty i ena änden av torget, omgärdad av blomkrukor i raka rader. Men statyn är ganska måttlig, helt vit och Mao är klädd i den långa kaftan han ibland avbildades i; han ser mer ut som en vandrande munk än en politisk ledare och diktator.

Det är verkligen rimligt att arbetet med att skapa ett nationellt museum för ett av Kinas finaste kulturarv, skuggspelsteatern och dockteatern, skjuts framåt något år beroende på andra och mer akuta behov. Ändå är det typiskt att man börjar lyssna efter undertexter, eller uteblivna förklaringar.
På samma sätt lusläser jag den historieskrivning som finns om skuggspelsteatern, i synnerhet vad som står mellan raderna. Repressionen och trakasserierna mot dissidenter, medborgarrättskämpar och oliktänkande är oresonlig och ser ut att vara orubblig.
Ai Wei-Wei har, efter att ha hindrats att komma till sin egen rättegång, nyligen dömts för skattebrott. Omvärldens, i och för sig försiktiga, protester verkar inte imponera ett dugg på Kinas styrande. Hur ska man då förstå och tyda omsorgen om kulturarvet som verkar löpa parallellt med det nya, kommersiella Kina?
Gamla teater- och dansformer hamnade på soptippen under kulturrevolutionen. Så småningom har vissa delar tagits fram och det finns officiella teatergrupper för ninju, Pekingopera, och andra teaterformer som ansetts som de mest typiskt kinesiska.
Dock- och skuggspelsteatern, som alltid framförs med musik, recitation eller sång, hänger nära samman med de gamla hovkulturerna, men har också förvaltats på ett folkligt plan. Dockteater kan ur europeiskt perspektiv se ut som en minifråga, men är i Kina en stor del av den traditionella teatern.

Christina Nygren, forskare i teatervetenskap och specialist på asiatiska traditioner, skrev i sin bok Gastar, generaler och gäckande gudinnor (2000) att den nya kommersialiseringen av kulturen i Kina var ett större slag mot gamla kulturformer än kulturrevolutionen. Jag frågar om det fortfarande stämmer.
– Det nya var förödande för teatern, svarar hon. Plötsligt utgick inga statliga eller andra bidrag till kulturen, allt skulle inrättas efter en marknadsekonomi.
– De allra senaste åren har jag fått intrycket, fortsätter hon, att man försöker ta igen något av vad man missade.
– Unga konstnärer och andra börjar intressera sig för äldre teaterformer. Dockteatern har råkat mycket illa ut, det blev inte bättre av att den varit inblandad i vidskepligheter, där man försökt ta tillbaka döda personers andar. Men mitt intryck är att myndigheterna fått "hou hui", kalla fötter, inte minst inför internationella kontakter.

Entusiasmen för det nya museet är inte att ta miste på och jag frågar Li Mingbin, vice curator för museet i Chengdu, rätt ut: vet man hur mycket som förstördes under kulturrevolutionen?
– Ingen aning! säger han och tillägger skrattande att han är för ung för att själv ha upplevt den tiden.
Men han anser att det är ytterst angeläget att få en god bild av vilken position dockteatern haft.
– Såvitt jag kan se trycker man mer på det folkliga arvet än det som kommer från hovkulturerna. Nu försöker man samla in material från gamla dockteatergrupper, "vanligt folk", som ofta familjevis förvaltat gamla traditioner. Det har varit teaterstycken som bygger på en berättarskatt med rika inslag av religion och folktro, de har handlat om gudar, andar och demoner och om kungar, prinsar, generaler.

Dokumentering och insamling av material pågår alltså för fullt. Just avdelningen för dockteater ska vara nationell vid museet i Chengdu, som i övrigt är provinsägt. Projektet med att bygga upp en samling för museet har centralmaktens stöd, berättar Li Mingbin, vilket innebär visst ekonomiskt bidrag också.
Men Chengdus stad står för merparten av kostnaderna och ser det som att vårda ett kulturarv. Men när började man samla och planera för ett museum?
– Idén föddes redan åren efter kulturrevolutionen, fortsätter Li Mingbin, det vill säga på 1980-talet. Men det var först på 2000-talet som det fanns ekonomi för en satsning på kulturarvet.

Den utställning som är början på museiverksamheten visas i något som ser ut som mässlokaler i en stor park i stadens utkant. Man har tagit hjälp av utländska scenografer för att ordna utställningen, som onekligen är så vackert och intressant exponerad som det brukar se ut i Europa.
Ambitionerna är höga, och det mesta ser ut som normalt museiarbete. Samtidigt kan man förstå att de som är tillräckligt gamla att minnas kulturrevolutionen, kanske inte gärna lämnar in sina samlingar med teaterföremål till "centralmakten", vars planer kan vara både dunkla och hotande. Byggarbetsplatsen vid stora torget verkar fortfarande vänta på aktivitet men museet planeras vara färdigt till nästa år.
När jag under festivalen ser en modern kinesisk uppsättning av H C Andersens Flickan med svavelstickorna blir jag åter påmind om att det är svårt att tolka vad man ser i Kina.
Den lilla döda flickan kliver i pjäsens slut på ljusblå moln upp till sin döda mamma och mormor, och där ska hon möta Gud, enligt Andersen. Men vem kommer där, om inte jultomten?
I ett land där varken Gud eller jultomten "finns" - varför inte? Den gamla respekten för förfäderna och deras andar kanske spökar än, mer än jag tror.