Naturligtvis var det elegansen som lockade. Margaretaflätan i brunmålad plast, de fräcka stövlarna, den persikofärgade västen. Min bror valde Han Solo när våra föräldrar till slut gav upp för vårt tjat och lät oss köpa var sin Star Wars-figur under det tidiga 80-talets synergiprodukttyranni. Men jag valde prinsessan Leia.

Redan där borde mina föräldrar kanske ha anat hur det var ställt. När de andra pojkarna i min ålder, liksom förprogrammerade, sträckte sig efter Luke Skywalker, Darth Vader, Boba Fett, valde jag, böggossen, den vackra flickan.

Jag hade ännu inte sett filmerna och saknade de nödvändiga referensramarna. I pojkrumslekarna fick Leia sköta markservicen när mina jämnåriga kamrater lät sina figurer dra ut i fält. Ta hand om den så kallat lilla världen, laga mat, bädda sängarna, möjligen på sin höjd bli kidnappad.

Kanske var jag sex år, kanske längtade jag efter att frigöra mig från vuxenvärldens outtalade krav på att mitt beteende och mina lekar skulle stämma överens med förväntningarna på mitt kön. En tyst revolt? Jag ville väl hänfalla till flickigt kodat småpyssel för att parera de allt mer kvävande kraven på fotbollsträningar och den tilltagande grabbjargongen småpojkar emellan.

En margaretafläta i brunmålad plast och fräcka stövlar gör ju att man lätt dömer hunden efter håren och tvingar in henne i en roll. Särskilt om man själv längtar efter att få provspela i den.

Det händer att jag fortfarande blir förvånad när jag ser om den första Star Wars-filmen (den riktiga första filmen, inte den bleka barnfilmkopian till prequel från det sena 90- Fånge i guldbikini. Foto: Foto: Lucas Filmtalet). Prinsessan är inget mesigt mähä, om än – likt min kristdemokratiska plastmotsvarighet i pojkrummens lekar – kidnappad av onda makter.

Som sjuåring blev jag först arg. Varför var hon så vresig och otacksam? Varför ryter hon åt Luke Skywalker och Han Solo när de har kommit för att rädda henne på Dödsstjärnan? Varför propsar hon på att ta kommando?

Sedan förstår man. En vit klänning och bulliga hårmuffar för öronen innebär inte per automatik att man måste finna sig i att räddas. Eller att man måste låta goda riddare eller skälmska rymdsmugglare diktera villkoren för frigivningen. Attiraljerna betydde bara detta: hon var inte som de.

Klart att hon var tvungen att ryta då. I manligt sällskap kräver smak för vackra smycken och vita klänningar oavbrutet att man måste försvara sin integritet. I synnerhet om man vägrar anpassning, om man inget hellre vill än att avvika.

Kan man säga att prinsessan Leia är den första generationens Riot Grrl, dessa punkprinsessor i korta kjolar och snäva tröjor?

Möjligen. Å ena sidan: hon vägrar göra avkall på de kvinnliga attributen och avviker från den manliga hegemonin. Å den andra: anpassar sig aldrig efter förväntningarna som attributen outtalat ställer på henne när hon ikläder sig dem.

Men     där Riot Grrrls kunde trösta sig med en rörelse har prinsessan Leia egentligen inte någon att vända sig till. Hon är ensam i den kompakta manskultur som rebellrörelsen i filmerna utgör. En avvikelse i avancerade håruppsättningar. Det enda som ens liknar en frände i annorlundaskapet är den avgjort bögiga guldroboten C3PO. Men han är ju, som sagt, bara en robot.

Ej heller finns några kvinnliga spegelbilder inom det onda rymdimperiet. Är det därför som hon framstår som en monolit? Som gör att hon i den första filmen ger sken av att vara helt omöjlig att knäcka? Inte ens en sprängd hemplanet får henne att bryta ihop. Inte på riktigt. I stället: höjer, i bildlig bemärkelse, näven och tar upp kampen mot patriarkatets rymdimperium.

Man sitter fortfarande, som vuxen, med tappad haka. Häpen över vilken förebild hon faktiskt var.

Men med tiden är det som om George Lucas och regissörerna till de två nästkommande filmerna i Star Wars-serien blir rädda för sin egen skapelse. De känner sig tvungna att snöpa Leia. I den andra filmen tämjs hon i romantiskt hän­seende av Han Solo och får plötsligt konturer av den hemmafru av plast som jag själv drömde om. I den tredje sitter hon frapperande passiv, till hälften förslavad vid Jabba the Huts slemmiga svans med en kedja om halsen.

Typiskt nog är det den sistnämnda prinsessinkarnationen som har gjort outplånliga intryck på mina generationsbröder. I tv-serien Friends övertalar Ross sin flickvän Rachel att klä ut sig till Jabba-Leia. En sökning på bilder på Google pictures: strippbutiker som erbjuder uppiffade versioner av dräkten hon bär när hon fläks ut vid det slemmiga monstret.

Först när Luke Skywalker spränger rymdskeppen som de sveper fram över ökenhaven med vågar hon strypa Jabba med kedjan som håller henne fången.

Hon kunde gott ha gjort det tidigare. I den första filmen skulle hon garanterat ha gjort det. Det är ju inte som om hon saknar kapacitet.

Från sex till tio års ålder ville jag vara hon. Vill det kanske fortfarande, svårt att säga, plastfiguren som jag köpte slängde jag någon gång i puberteten.

Men jag tänker på mina andra hjältar. Buffy vampyrdödaren. Quentin Crisp. Pussy riot. Okuvliga prinsessor hela högen. Stenhårda kämpar, men utan att göra avkall på vare sig stil, humor eller hjärna.

Det vore löjligt att identifiera sig. Jag slåss varken mot vampyrer, homoförtryckande lagar i mitten av femtiotalet eller korrupta putinistiska inkvisitioner.

Men det vore ännu löjligare att inte göra det.