Både makthavare och medborgare far med osanning när omständighterna så kräver.
Ulf Olsson läser om ljugandets politik i en bok av den amerikanske historikern Martin Jay.
POLITISK HISTORIA
MARTIN JAY | The Virtues of Mend-acity: On Lying in Politics |University of Virginia Press, 256 s.
Ljuger våra politiker? Alltid?
Den senaste affären, den Littorinska avgångshärvan, alstrade upprördhet: han döljer de verkliga skälen! Eller: han smutskastas av pressen! I upprördheten döljer sig ofta tanken att det har blivit värre: vi kan inte lita på någon - numera.
Men har vi någonsin kunnat det? Och vad innebär lögn och förtroende när det kommer till politik? Den amerikanske historikern Martin Jay pekar i sin nya bok The Virtues of Mendacity: On Lying in Politics på att lögnen och lögnaktigheten skuggat politiken sedan urminnes tider. Vad menade egentligen Platon när han talade om en "ädel lögn"? Eller "en riktigt fin lögn", som Jan Stolpe översätter frasen: när är en sådan politiskt tillåten?
Lögn i politiken är inte bara en sak. Det finns en skillnad mellan att ljuga för att få klartecken för ett krig, så som Bush gjorde om Irak, och för att skydda sin person, och kanske andra personer, som Clinton om Lewinsky-affären. Totalitära stater producerar stora lögner, lögner om samhällets och världens väsen - men jag hoppas Jay har rätt i sitt optimistiska hävdande att dessa stora lögner i dag får allt svårare att vinna förtroende. Främlingsfientligheten i dagens Europa är bara ett exempel som talar för att den stora lögnen kanske funnit nya vägar.
Man kan lätt tro att den politiska lögnen bara är makthavarens.
Men Jay pekar på att lögnen också är den maktlöses skydd mot övermakten: vi låtsas gå med på myndigheternas påbud, men i skymundan gör vi tvärtom. Och ljugandet innefattar ofta självbedrägeri: vi intalar oss att vi kan rå på den största övermakt - och då håller vi också ut längre i vårt motstånd.
Så blir lögnen produktiv. Men hamnar vi nu inte i ett relativistiskt moras där allt är tillåtet? Inte ens den kristna bibeln innehåller dock något budord mot lögnen, och för det lilla barnet, som lär sig ljuga i treårsåldern, faller sig lögnen naturlig. Medan sanning, påpekar Jay, är effekten av ett inlärt beteende.
I själva verket kan man våga påståendet att rätten att ljuga är en del av en grundläggande personlig frihet: ett samhälle som förbjuder individen att ljuga är totalitärt.
Men vissa lögner skyddar individer, andra dödar folkmassor. Fascism och stalinism producerar lögnen som norm och likriktning. Den konservativa traditionen tillåter lögnen för att skydda högre värden: man får ljuga för att rädda kungahusets anseende, i tanken att det anseendet är viktigt för ett samhälles identitet. Och bara man talar med rätt myndighet i stämman. Det är för de liberala och demokratiskt socialistiska traditionerna som lögnen blir ett levande problem.
Den liberala grundtanken att samhället styrs genom förhandlingar mellan likar förutsätter förtroende: att vi talar sant om våra avsikter och program. Lögnen omöjliggör förhandlingen, korruption och demagogi hotar demokratin. Men bygger inte den liberala tanken redan från början på en lögn: likarna är inte alls jämlika?
Liberalismens individ tycks hellre njuta sitt personliga oberoende än som medborgare delta i kollektiv maktutövning.
En vanlig konservativ kritik anklagar liberalismen, påpekar Jay, för hyckleri: liberalismen låtsas att män och kvinnor, fattiga och rika, är lika. Men är de riktigt så lika? Och hur kan olikheten representeras?
Också för den demokratiska socialismen, med dess dröm om ett gemensamt, rationellt samtal som styr demokratin, blir lögnen ett problem: de överenskommelser som fattas måste bygga på en sanning. Men om offentligheten per definition bygger på en lögnaktig föreställning om allas lika tillträde till politiken, hur rationell är då politiken? Socialismen erkänner här, till skillnad från den liberala traditionen, politiken som ett fält för genomgripande motsättningar och kamp.
Frågan om lögnen är naturligtvis också beroende av frågan om vad politik egentligen är.
Ju mer politiken ingriper i våra dagliga liv, desto mer problematisk tycks lögnen bli. Den personliga lögnen får en avsevärd tyngd i ett samhälle som kräver att politikern skall vara en av oss, och inte en medborgare höjd över alla misstankar. Upprördheten kring Tobleronekakor och eventuella sexköp blir närmast personlig, som om någon av våra närmaste svikit oss - men ibland tycks upprördheten farligare än lögnen.
För vill vi verkligen alltid veta sanningen? Martin Jay påminner om att kravet på sanning kan bli ett totalitärt och kvävande vapen, som alstrar omänsklighet: ett kallt vitt ljus som upplyser varje vrå av människans yttre och inre liv. Poängen med demokratin är dess ofullgångenhet, dess brister. Därför fortsätter förhandlingarna, därför bekämpas lögnen inte som ett avslöjande av ohederliga politiker, utan genom det rationella, offentliga samtalet. Filosofen Jacques Derrida talade om demokratin som ett "kommande", den är alltid framtida, aldrig helt närvarande eller färdig och fullbordad.
Men för att behålla samhällets rörlighet pekar Jay på tre nödvändiga beståndsdelar i det demokratiska samtalet. Egentligen är de traditionella: en fri press, ett självständigt rättsväsende, en öppen vetenskaplig, akademisk miljö. Men också dessa är föremål för både förhandlingar och kamp. Och för lögner: det var en gång en minister vid namn Sven Otto Littorin som hade en påstådd akademisk examen från ett amerikanskt postorderuniversitet på sin meritlista.
Och hur var det nu med utrikesministern och Lundin Oil: gör den fria pressen verkligen sitt jobb? Eller rotar den hellre i mer lättåtkomliga bykar? Måste inte sanning och lögn ständigt förhandlas, och inte bara när en minister avgår?
