Den givna följdfrågan uppstod inte förrän jag hade lämnat presentationen av Litteratur­utredningen. Nämligen: vad har allt det här med kulturpolitik att göra? Den minskade läsvana som utredarna vill slå larm om – är det inte kommunaliseringen av skolan (1991) som ligger bakom den, tillsammans med en misslyckad pedagogik och lärarnas ohållbara arbetsförhållanden? Lärare kan få skäll av rektorn om de sätter för låga betyg. Nu börjar konsekvenserna bli mätbara.

Alla som går ut 9:an med ofullständiga betyg var svaga läsare redan i fjärde klass, sade Martin Ingvar. Alltså börjar läsoförmågan så tidigt att det är skolans uppgift att förebygga den.

Utredarna föreslår att Kulturrådet ska ta initiativ till nationella läsfrämjande insatser, men är det kulturpolitikens uppgift att lappa ihop skadorna efter en misslyckad skolpolitik? Finns det tydliga siffror på att läsförståelsen sjunker är det inte en litteraturutredning vi behöver – då är det utbildningsministern som ska upp på scenen och förklara vad han tänker göra åt saken.

Bland folk från kulturområdet – från tidskriftsredaktörer till bibliotekarier - har jag märkt ett visst missnöje med att det enda som väcker politikers och tjänstemäns intresse, och det enda som kan få dem att skjuta till pengar, är insatser för barn och unga. Kommer den tendensen att bli ännu starkare när Litteraturutredningens larmrapport ska översättas till praktisk politik?

Håkan Lindgren

kulturen@expressen.se