Erik Helmerson föreslår ett debattmoratorium.
Det är inte bara fotbollsallsvenskan som går mot sin slutspurt. De senaste veckorna har det också varit ren slutspelsfeber i den gamla svenska paradgrenen subtila offentliga rasistbeskyllningar.
Så har vi till exempel nyligen i Expressen kunnat läsa hur P O Enquist anser att Göran Hägglund står för ”en idétradition i dag förvaltad av Pia Kjersgaard och Dansk Folkeparti”. Svenska debattörer jublar när Jimmy Carter säger att Barack Obamas kritiker är rasister (det är enklare och erbjuder större igenkänningsfaktor än att sätta sig in i Obamacare) och i DN pågår ett intensivt kortparti där ingen vill bli sittande med Svarte Petter. Häng med nu:
DN-skribenten Jessica Kempe förknippar bland andra förläggaren Peter Luthersson med åsikter som ”kunde vara hämtade direkt från Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas konstpolitiska idéprogram". DN-skribenten Kajsa Ekis Ekman anklagar DN-skribenten Dan Jönsson för ”rasism mot invandrarkvinnor” och Dan Jönsson svarar med att anklaga Ekis Ekman för att idka en skenfäktning som – förvånad, någon? – visar sig vara ”högerpopulismens allra bästa jordmån”.
En rolig detalj här är tonfallet. Det upphetsade allvaret, som om just Jan Ersa är den förste i världen som upptäckt ett stort demokratiskt problem, förbisett av hela offentligheten, nämligen att Per Persa är smygrasist. (Just det ordet används i och för sig aldrig. I stället ”går man högerpopulismens ärenden” eller ”fiskar i grumliga vatten”). I själva verket är det ett uråldrigt grepp, så trött och slitet att det är samtidsdebattens motsvarighet till Kronblom. Alla och hans hund har använt det. Jag har använt det.
Metoden är inte sällan symtom på ren intellektuell lättja; om vi inte ids eller klarar av att bemöta Göran Hägglund i sak kan vi alltid pula in honom i rasistsäcken, hänga upp honom i ett träd på offentlig nyhetsplats och använda honom som piñata.
Problemet med den här debattekniken är att med lite ond vilja kan allt, precis allt, tolkas som att det går högerpopulismens ärenden. Låt säga att Jan Ersa kommer med förslaget att skjuta av varenda jämra Sverigedemokrat. Om då Per Persa är det minsta på hugget kan han direkt skriva en indignerad DN-artikel om hur Jan Ersas förslag må se bedrägligt antirasistiska ut men i själva verket syftar till att skapa medkänsla för rasisterna och flytta de breda folklagrens sympatier med ett plask rätt ner i det där grumliga högervattnet.
Jag är helt övertygad om att DN Kultur-skribenten Ekis Ekman inte på allvar tror att DN Kultur-skribenten Dan Jönsson är rasist. Så varför skriver hon det? Jo, som det mesta i kulturdebattbranschen handlar det om positionering, revirpinkande. Om nu Jan Ersa hittar, eller påstår sig hitta, en rasistglidning hos Per Persa är det belägg för att Jan är mindre rasist, eller bättre antirasist än Per. Och minst rasist vinner alltid.
Jag har nu ett förslag. Eftersom vi alla vet att till exempel Dan Jönsson och Kajsa Ekis Ekman varken är rasister eller har en rasistisk agenda kan vi ju bara sluta skriva det. Jag tycker vi inför ett moratorium där vi slutar att häfta rassetejpen på andra än dem som verkligen, verkligen förtjänar det. Diskutera sakfrågorna i stället.
Annars löper vi den stora risken att de som i själva verket gynnas är… Äh, jag tror faktiskt inte alls att det gynnar vare sig Sverige- eller Nationaldemokrater. Jag tycker bara att det är slött, ovärdigt, lite korkat.
