Wagners operafest spelar på hela känsloregistret från förspel till apokalyps. Gunilla Brodrej analyserar sin veckolånga relation med Ringen i Karlstad.
Man kan jämföra upplevelsen av hela Nibelungenringen på Värmlandsoperan med en kärleksrelation i förändring.
Rhenguldet, som Wagner kallar för ett förspel, är förälskelsestadiet. Man upplever nyhetens behag och lapar förtjust i sig den nya uppsättningens musikaliska rikedom. Den lilla marängteatern i Karlstad från 1854 har blygsamma akustiska förutsättningar, det tar alltid ett tag innan man vänjer sig vid att stråkorkestern spelar inifrån en sammetssäck, som dödsdömda kattungar.
Men den här gången låter det lödigt och läckert uppifrån andra raden där chefsdirigenten Henrik Schaefer dirigerar den romantikpreparerade orkestern. Medan Torkel Blomkvists ljusdesign lägger ut magiska synvillor fyller Wagners musik salongen som vore den en modern biosalong. Och brasset! Vilken pondus! Vilken märg! Man blir förälskad och känner sig som den Peer Gynt-like Alberich som spjuveraktigt hänger på en klippavsats vid Rhen och spanar på Rhendöttrarna.
Genom Valkyrian fördjupas förälskelsen till någonting varaktigt och seriöst.
Med Siegfried kommer komplikationerna. Man börjar reta sig på bristerna och är inte lika förlåtande mot skönhetsfläckar. Det som var charmigt förut verkar fult nu. Man tappar fokus. Tristessen hotar runt hörnet. Wagners manliga hjälte är en hopplös rollkaraktär som få tenorer i världen faktiskt lyckas få ordning på. Den jobbiga Siegfried personifierar i min metafor den tålamodskrävande äktenskapskrisen.
Genom den avslutande delen, Ragnarök, kommer förlåtelsen och mognaden. Den värmländska uppsättningen har sina brister. Alla kan ju inte hålla sig med Kungliga operans solistbudget och syateljé. Men på det hela taget vilar värmlandsringen på solid grund. Wilhelm Carlsson fortsätter att berätta, han bygger inte på med filosofiska, politiska eller psykoanalytiska lager. Han presenterar sagan. Eller? Varför ser nibelungen Hagen (Johan Schinkler) ut som en blandning mellan Kyle MacLachlan och Adolf Hitler? Är detta teamets listiga kommentar till Wagners judemobbning? Inbillar jag mig eller är Hitlermustaschen ett meddelande som friskriver teamet från den antisemitiska lyteskomiken? Hagen, en representant från den underlägsna klassen, med Hitlers utseende? Manskören sluter upp bakom nibelungarna och vrålar "heil". Ja, varför inte.
Då är onekligen första aktens systerscen mellan valkyriorna enklare att ta till sig - en urscen där pappas flicka Waltraute (Martina Dike) försöker att tala sin frigjorda syster Brünnhilde (AnnLouice Lögdlund) till rätta. De här båda storsångarna står för en av Ragnaröks familjegräl som det slår gnistor om i Karlstad. Alberich (Marcus Jupither) och Hagen står för det andra. En sömnlös månskensnatt uppenbarar sig Alberich för sin son och tvingar honom att fortsätta jakten på guldet (mot undergången). Detta är rafflande musikteater när Wagner trycker på nya känsloknappar hela tiden.
De uppslitande familjescenerna i kombination med Wagners underhållande Rhendöttratrio (Hernborg, Lindfors, Goldstein) i det spektakulärt gröna ljusvattnet, stimulerar både den nöjeslystna och apokalyptiska publiken. På Värmlandsoperans intima scen blir det tydligt hur pedagogiskt Wagner byggde upp sin berättelse såväl i text som musik, hur han klippte samman sina ledmotiv till en expanderande gobeläng. När Brünnhilde slutligen går i döden med Siegfried har vi redan hört och känt det komma.
Valhall brinner. Gudarnas värld rasar samman. De bärande bjälklagen i Peter Lundquists scenografi likaså. Men som det tillagda slutet på Sagan om den lilla lilla gumman lugnar Wagner sin publik med en folksamling: "Ur spillrorna av den sammanstörtade hallen betraktar männen och kvinnorna djupt gripna det växande eldskenet på himlen" skriver han i sina detaljerade föreskrifter. Och så ställer de vanliga människorna upp sig på Värmlandsoperans scen.
Det är nästan rörande tydligt alltsammans. Och ska man invända någonting så är det nåt i den stilen. Ska det inte vara märkvärdigare än så här?
