Hanna Höglund ser Ragnarök med Katarina Dalayman på nationaloperan i Paris.
Värmlandsoperans kompletta Ring-cykel i Karlstad, Lars von Triers Tristan och Isolde-baserade soundtrack till filmen Melancholia och Charlotte Engelkes Siegfried på Dansens hus. Våren 2011 blev våren med en Wagnermani av sällan skådade mått.
Ragnarök med Katarina Dalayman som Brünhilde har just haft premiär på Bastiljoperan i Paris. Den avslutar dirigenten Philippe Jordans och regissören Günter Krämers nya Ringcykel, och är hur läcker som helst. Men tyvärr finns det några riktiga lågvattenmärken bland regiidéerna.
Många har sagt till mig att "en dag drabbar Wagner också dig" och i smyg har jag gått och väntat på den stunden då allt ska uppenbaras, naturkrafterna ska sättas i gungning och jag ska gå från Niebelungenringen som en ny människa.
Och någonting händer verkligen med mig under denna Ragnarök, men inte är det någon "erlösung" utan mer en långsam nednötning av motstånd där kroppen till slut måste djupacceptera att allt. Går. Så. Långsamt. Men att det inte gör någonting för att musiken är så vacker.
Det här är en läcker Ragnarök genom sitt sångarlag med särskilt Dalayman och Hans-Peter König (Hagen) i storform, Philippe Jordans och orkesterns rena, nästan vibratolöst avskalade spel och Krämers och Jürgen Bäckmanns nästan lika avskalade regi och scenografi. Det finns alltså gemensamma nämnare med såväl Staffan Valdemar Holms ensemble i Stockholm som till Henrik Schaefers orkesterbehandling i Karlstad.
Kostymerna anger en frejdigt queer ton med rart klumpiga, manliga dansare i dirndl-klänningar (Krämer måste ha sett Mats Eks Orphée), Alberich utklädd till gammal amma, manliga män som suger blod från varandras handleder och Rhendöttrar i laxiga nakendräkter.
Det är sådan humor som gör att det tindrar till mellan all guda- och människoolycka på scen. Men när Krämer nu insett det är det så konstigt att han låter slutminuternas undergång bli världens fulaste, med oerhört dåliga datoranimationer på storduk där asagudarna dödas en efter en i ett tv-spel.
Det är helt obegripligt.
Men Katarina Dalayman sjunger som ett glödgat spjut och agerar med samma intensitet. Hon låter Brünhilde, Ringens hjältinna, och går från nyförälskad brud till ensamstående borgarmadam och härligt valkyrieförbannad ikonoklast. Hon river ner de tyska majstängerna på scenen så att hela Parisoperan dånar och man aldrig vill att det ska sluta.