70-talets kulturklimat i Radiohuset tillät barn-tv med konstnärliga experiment. Jonas Holmberg läser Carl Johan De Geers reflexioner över inspelningen av Tårtan.
På Hultsfredsfestivalen 1998 vajade en banderoll i vinden. "Det är ditt fel, Staffan Westerberg", löd texten. Svensk barn-tv från 70-talet är mytomspunnen. Den har hånats som flummig, propagandistisk och skadlig.
Även om de påstådda skadeverkningarna inte är belagda, stämmer det att 70-talet var ett speciellt årtionde för svensk barn-tv. Filmvetaren Malena Jansson har beskrivit perioden som den svenska barnkulturens höjdpunkt. Tidigare hade tv-programmen för barn varit gulliga, ofarliga och beskyddande, men under det radikala 70-talet upp- och omvärderades barnkulturen. På kultursidorna fick plötsligt debatter om kultur för barn en framträdande plats, och i tv-huset vid Gärdet ville producenterna vända sig mot den osminkade verklighetens hela känslospektrum istället för tillrättalagda solskensmiljöer.
Tre år innan Westerbergs Vilse i pannkakan blandades det radikala mjölet enligt ett annat, men besläktat recept. Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson rörde ihop den absurt komiska tv-serien Tårtan där tre sjömän tar över ett nedgånget bageri på Hornsgatspuckeln i Stockholm och försöker skaka liv i bakbord och jäsugnar. Den tidigare föreståndarinnan spelas av feministiska poeten Sonja Åkesson och på väggen hänger något som först passerar som kaffereklam men sedan kan identifieras som "Nixon med kaffekopp", en affisch som Kjartan Slettemark gjorde som en reaktion mot att Gävlebolaget Gevalia såldes till General Foods, ett multinationellt företag som även uppgavs producera napalm för användning under Vietnamkriget. Föräldrar ur fas med tidsandan hann under 70-talet utveckla allergi mot socialistiska inslag i barn-tv. Det är klart att de retades av slik rekvisita.
I minnesboken Tårtan, 70-talet och jag beskriver Carl Johan De Geer hur han ändå förvånades över de extremt negativa reaktionerna. De hade ju bara försökt göra en normal filmfars i Buster Keaton-anda. Han lägger fram en egen teori: obehaget inför Tårtan kan härledas till de strukturförändringar som människor tvingat anpassa sig till sedan den industriella revolutionen. Allt som var fast har förflyktigats, och Tårtan adresserar denna rotlösa tillvaro: de tre sjömännen försöker omskola sig till bagare men misslyckas med nästan allt. För De Geer illustrerar varje scen en förtvivlad kamp för tillvaron. Och visst hörs en existentiell klangbotten under de anarkistiska mjölmolnen. Huvudtesen i Tårtan, 70-talet och jag är att varje kulturyttring är ett barn av sin tid. De Geer har rätt i att det antiauktoritära grupparbetet Tårtan knappast hade kunnat produceras någon annan gång. Idag kräver finansiärer tydligare strukturer och ordentliga manus. Intrigerna i Tårtan hittades på efterhand, i stil med den uppslagsrika frijazz som i dag framträder som en av seriens största kvaliteter.
Carl Johan De Geer är en god berättare. Hans konstlösa återgivning av den underfinansierade inspelningen är underhållande och rik på anekdoter: De Geer och Alexandersson lurar till sig inspelningslokalen från kommunens fastighetsbolag. Skådespelarna strejkar genom att börja marchera runt i en ring när regissör Alexandersson ropar "tagning!". De Geer analyserar erfarenheterna av att promenera runt i apkostym mitt i stan.
Utöver minnesanteckningar och funderingar innehåller Tårtan, 70-talet och jag inspelningsfotografier och en komplett dialoglista, användbar för fans som vill väcka munterhet hos likasinnade genom att citera repliker. För till skillnad från Vilse i pannkakan har Tårtan ett välförtjänt gott rykte idag. Ingen traumatiserad banderollbärare skulle peka ut De Geer som ansvarig.
