Den första konferensen

om filosofen Hannah Arendt hölls 1972 i New York. Hon satt med. Alla grälade intensivt om hennes idéer. Hon också - med sig själv. Man måste det om Arendt inte ska bli livsfarlig. Men för att framkalla "Arendteffekten" krävs också att man vågar se samtidens politiska konflikter genom hennes tankevärld. Helgens stora konferens på Moderna museet vågade alldeles för lite. När Richard Bernstein passionerat diskuterade Arendts idé om radikal och banal ondska fanns båda elementen på plats: "När advokater i Vita huset utreder vilka former av tortyr som ska användas så får idén om den banala ondskan resonans långt in i vår tid." Samma effekt när Christoph Menke i går visade hur Arendt förkastade FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och det liberala suveränitetsfilosofiska fundament den vilar på. Det finns inga universella rättigheter, menade hon i en slutsats som motsäger hela den ytliga bild de flesta har av hennes världsbild. Det blev för få såna besvärligheter under konferensen. Ja, den var häpnadsväckande konventionell. "Tiden vi lever i", alltid i Arendts tankar, var nerskruvad. Var fanns queerfeministiska läsningar, en diskussion om det totalitära från afrikansk kolonial erfarenhet, om det kosmopolitiska i Europas storstäder? Frånvaron säger något väsentligt om arrangörerna: SCAS vid Uppsala universitet och Goetheinstitutet. Dessvärre även om tillståndet i svensk humaniora generellt. Arendt måste befrias från akademin. Egentligen en ganska arendtsk slutsats.