Elisabeth Åsbrink hade alla förutsättningar utom den viktigaste, för att skriva sin bok om Lars Noréns
Sju tre-projekt,
Smärtpunkten. Detta framgick när hon intervjuades i
Dagens Nyheter den 29 augusti och uttryckte följande:
”För mig handlar det om en skillnad i synen på brottslingen.
Sju tre skapades av människor som skaffade sig sin uppfattning om kriminella under 70-talet. Då hänfördes allt till barndomen. Sedan dess har synen på brottslingen ändrats helt. En del av de starka reaktionerna på
Sju tre tror jag handlar om det. I dag ser man på brottslingen som någon som valt att göra ont. Förståelsen har successivt minskat till en inställning som i princip lyder: ”lås in dem och kasta nyckeln.”
Åsbrink hade varit med på plats, hon hade sett Norén gå ut och kräkas av äckel inför internernas naziståsikter, hon hade samtalat under flera år med dramatikern, och hon slätar inte över hans misslyckande.
Men om man, som hon, sympatiserar med hans utgångspunkt och ställer den mot grovt missuppfattade förenklingar av såväl kritiken mot projektet som dagens kriminalvård och kriminalpsykopatologi, då är man inte rätt person att söka “sanningen” om
Sju tre.
Och att det är en sanning som verkligen måste sökas bekräftades av recensionerna. Claes Wahlin i
Aftonbladet sammanfattar kritikstormen mot Sju tre som om bara nynazismen hade varit det kontroversiella, ”obehandlingsbara”. Rikard Loman i
DN tror att
Shoah-regissören Claude Lanzmann hade kunnat räta ut frågetecknen bara för att han är en mästare på att intervjua. Och Nils Schwartz raljerade i
Expressen att “psykologiserandet är ren bullshit”.
Den enda, enkla sanningen om
Sju tre-projektet är att det var anti-vetenskap. Ett faktum som visserligen diskuterades redan före Malexandermorden 1999, men endast bland experter inom kriminalvård, rättsmedicin och psykiatriforskning, inte i kultursfären. Boken vi hade behövt i stället för
Smärtpunkten är en fullständig vetenskaplig genomblåsning, från Noréns förankring i 1900-talspostmodernism till vad forskningen i dag har att säga om överrepresentationen på våra fängelser av diagnostiserade psykopater (15–20 procent) och människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (minst 25 procent).
Dagens alltjämt postmodernistiskt rotade sociologi ropar ofta på ”tvärvetenskap” när det handlar om att misstänkliggöra naturvetenskapliga perspektiv. Reell, objektiv, tvärvetenskap, i synnerhet åt andra hållet – att, säg, Lars Norén skulle kunna ta in biologiska kunskaper i
Sju tre – tycks otänkbar. Det är alltid naturvetenskapen som behöver det ”mänskliga” perspektivet. Men ur ett rent sanningssökande, vetenskapligt perspektiv, vad kan bevisligen bli mänskligare än nya rön om hur människan fungerar?
Sju tre var Lars Noréns försök till tvärvetenskap. Han ville ”förstå fångarna” genom att identifiera sig med dem. Men redan detta, pjäsens själva konstruktion, röjde att Norén inte hade en aning om vad psykopati är. Att kalla det självmål är för svagt. I fotboll är ett självmål ett misstag av en spelare som ändå är förtrogen med spelets syfte, substans och sammantagna konsensus. En fotbollens motsvarighet till
Sju tre vore en erfaren klubbtränare som plötsligt skickade in elva spelare med stafflier på planen för att måla impressionistiska bilder av matchen. Missriktningen kan inte bli större.
Professor Robert D. Hare, en av världens främsta kriminalpsykologer och psykopatologiexperter, har skrivit att ”i en god bok om psykopati är kapitlet som handlar om terapi det tunnaste – det går inte att bota”. Psykopati kan bara förstås, inte utifrån Noréns tankar och känslor, utan med vetskapen om psykopatens avsaknad av impulskontroll, larmsignaler och empati. I dag vet man att personlighetsstörningen ofta är medfödd (bekräftat av tvillingstudier), men att den självklart också påverkas av miljöfaktorer och har en mängd variabler och grader – men också, tyvärr, att den inte går att bota. Studier visar ändå att drabbade barn kan räddas från kriminalitet, och att destruktiviteten hos äldre psykopater ofta klingar av.
Men samhället måste, utifrån dessa kunskaper, också vara berett på att hundraprocentigt engagera sig för människor med dessa svåra personlighetsstörningar – punktmarkera dem, aldrig vika från deras sida.
Bara genom att låna pjästiteln av kriminalvårdslagparagrafen om fångars rymningsbenägenhet visade Norén att han helst tänkte sig motsatsen. Därför var han heller aldrig i närheten av att kunna teckna lika starka, sammansatta och mänskliga porträtt av Tony Olsson och andra kriminella psykopater som exempelvis Sten Levander, en av landets ledande psykiatriprofessorer, gjorde när han tog sig an
Sju tre-projektets tankefel och komplikationer.
Åsbrinks och Noréns gemensamma självmål är att skuldbelägga ”samhället”, och falskeligen hävda att ”man” i dag anser att det är brottslingen själv som ”väljer att göra ont”, och att dagens samhälle, i motsats till 1970-talets, bara vill låsa in och kasta bort nyckeln. Samhällets skuld är snarare att humaniora-rastren fortfarande tillåts ha ett omotiverat stort inflytande på bekostnad av vetenskaplighet.
Att naturvetenskapen visar att människor ofta är oskyldiga offer för en olycklig genuppsättning innebär också att det blir absurt att anföra att de bör låsas in och nyckeln kastas bort. Tvärtom leder en biologisk syn på brottslighet ofrånkomligt till en mer humanitär och tolerant hållning. Forskningen fokuserar ju på att hjälpa, och svensk kriminalvård börjar äntligen ta till sig den biologiska förståelsens möjligheter.
Många kriminellas missbruk är, som Österåkers dåvarande fängelsedirektör AnnBritt Grünewald uttryckte det ett par år före Malexanderkatastrofen, ren ”självmedicinering”, den enda tillgängliga metoden för dem att parera de funktionsnedsättningar som ingen hjälpt dem sätta ord på. Och det är inte sociologins barndomstrauman de flyr, utan det traumatiska i att de så länge de kan minnas har fått höra att de är sämre, dummare och konstigare än andra, från en oförstående, obarmhärtigt okunnig omgivning.
Om Lars Norén hade förstått något av detta hade han kunnat ro
Sju tre i hamn. Då hade han lämnat psykopaterna till kriminalvårdens kompetens och i stället tagit sig an fängslade återfallsförbrytare och missbrukare med behandlingsbara funktionsnedsättningar.
Kjell Häglund
kulturen@expressen.se
Kjell Häglund är redaktionschef på
Residence. I kväll kl 19.30 samtalar Publicistklubbens Lena Andersson med Elisabeth Åsbrink på Kulturhuset i Stockholm.
