När Liv Strömquist och jag har pratat klart i ateljén på Bergsgatan i Malmö driver jag omkring i Möllevången och häpnar över liksom hemgjorda småaffärer och bristen på rikskända butikskedjor – och vadan alla dessa bröllopsbutiker? Rena monstren till brudutstyrslar i vartannat gathörn!
Då slår det mig att jag borde ha frågat hur hon egentligen har det med det heteronormativa kärnfamiljslivet, det som hon så hårt och ofta har satiriserat. En halvårsgammal pojke har hon uppenbarligen, och en lite äldre kille att hämta på dagis klockan tre. Men finns det en pappa, och är hon i så fall sammanboende med honom? Eller ännu värre gift? Kanske då under protest och mot bättre vetande, ungefär som Maria Sveland var det och för den delen jag själv.
Allt jag vet är att Liv inte ville ha med sitt bedårande barn på bild och aldrig nämnde någon sambo. Däremot fick jag reda på att detta seriesnille är resultatet av en perfekt match mellan en konstnärspappa och en bibliotekariemamma och att hon har två syskon.
Dessutom bekräftades det som Liv Strömquists många fotnoter och källhänvisningar - många serier är ju festligt utspökade essäer - tyder på: hon är rejält beläst. När jag frågar vad hon egentligen har pluggat under sitt snart 34-åriga liv rabblar hon:
– Sociologi, statsvetenskap, filosofi och litteraturvetenskap. I fem och ett halvt år. Det var sociologi jag verkligen älskade, men jag hann aldrig fram till d-uppsatsen.
Det som kom att bli
100 procent fett kom emellan. Hon bodde då, i början av 00-talet, ihop med en väninna som gjorde ett seriefanzine och hängde på själv. Skrev och tecknade kompisen som tänkt läsare, vilket utlöste "en extrem produktivitet". Galago gav ut fanzinesamlingen 2005. Och som vi jublade över den!
Men har du ingen konstnärlig utbildning?
– Nja, jag satt visserligen på Kvarnbys serieskola något år men följde inte direkt nån undervisning. Fast jag lärde mig att använda linjal till rutorna för att få det att se proffsigare ut... Från början ville jag bara skriva dikter och skönlitteratur, och kom in på en skrivarlinje. Men där var min produktivitet väldigt låg, jag var nog för perfektionistisk.
Perfektionism är annars inte vad man tänker på när man kommer in i den ateljé som Liv delar med några andra konstnärer. Där råder så kallat kreativt kaos och själv har jag som vanligt glömt reporterblocket och har svårt att hitta ett enda tomt papper på Livs bord, fulla som de är av Livs ord.
Satirpriset Ankan. Konstnär: Marianne Lindberg De Geer. Foto: Kristoffer Wikström
Jag hinner få en skymt av det senaste, halvfärdiga alstret. Det handlar inte helt oväntat om Bengt Ohlsson, vars författarskap Liv redan har hunnit begrava under Pål Hollenders kranium och flera lager sediment i serien "K - kulturtant" i årets abc-bok
Ja till Liv!. Strippen är ett rosenrasande roligt angrepp på diverse kulturmän som drar kulturtantsskämt.
Det finns omkring 85 kända personnamn, levande och döda och svenska och utländska, i Ja till Liv! . Och du är inte direkt nådig mot dem. Blir inte folk väldigt arga?
– Usch då, utstöter Liv när det framkommer att jag är bekant med Bengt. Men nej, oftast inte. Jag drabbas sällan av näthat, kanske för att man ju aktivt måste söka upp seriealbumen. Däremot kan folk bli arga på grejer jag gjort för radioprogrammen Tankesmedjan och Pang Prego.
Är det en medveten taktik att använda så många namngivna kändisar? Jag menar, när Lena Ackebo satiriserar det kapitalistiska konsumtionssamhället – eller rentav kultur tanter – heter ju folk Brynebrink och sånt?
– Tja, man pratar ju ofta så vänner emellan. Jämför några man känner med Whitney Houston och Bobby Brown, så fattar alla att det rör sig om ett djupt destruktivt förhållande.
– Men jag skriver ju inga biografier direkt, personerna är symboler för något och det är inte alltid som jag använder kändisar ironiskt heller. Jag är på riktigt intresserad av somliga människor och företeelser, till exempel Glenn Hyséns skilsmässa.
Där tappar hon mig. Har aldrig hört talas om denna.
Det måste ju vara ett problem med en massa kända svenskar om man vill bli översatt utomlands?
– Jo, men nu ska faktiskt
Prins Charles känsla översättas till franska och den innehåller ju rätt mycket internationella celebriteter. Och jag ska ändra litegrann först, säger Liv bekymmerslöst.
Annars är det visst bekymmer med exporten av det svenska, eller i de unga kvinnornas fall framför allt skånska, serieteckningsunder som har väckt beundran ända borta i de satiriska undergroundseriernas hemland USA. De vill gärna ha killarna, typ Mats Jonsson, men har svårare att ta till sig våra feministiska seriestjärnor. Kanske ses de som alltför hard core-politiska i en visserligen vänstervriden men traditionellt manlig tradition.
Förutsättningarna är nog lite bättre i Frankrike hoppas vi och tänker på Claire Bretécher som gjorde succé även i Sverige på 80-talet.
Fler förebilder eller föregångare från tidigare decennier?
– Ja, förutom Ackebo har vi ju Gunna Grähs, Inger Edelfeldt och Cecilia Torudd och senare Åsa Grennvall och Coco Moodysson. Men jag var nog framför allt inspirerad av 90-talspunkens Do it yourself- och Rriot grrrl-rörelser i USA. Kathleen Hannah och Bikini Kill till exempel.
– Det var nåt med att det inte behövde vara så himla snyggt allting och att man kunde göra så tydligt politiska grejer vilket kändes lite ovanligt då. Att både få skämta
och vara feminist. Och slippa säljtänkandet.
Apropå sälj. Så är jag stolt över att kunna överräcka ett i sig själv satiriskt reklamblad från flygstolen för ett "event" kallat Säljdagen: "Skapa din egen framgång", "Fantastiska föreläsare!" och lyssna på bland andra Tina Thörner och PG Wettsjö, "MR EXCELLENT HIMSELF!" En heldag för 2 390 kronor.
Jag hoppas så att det kan komma till nytta i produktionen, och hör i telefon att det har vandrat vidare till Sara Granér. Och det, liksom en massa priser, är ju också hon värd.
Fast när jag sedan ringer upp och frågar om eventuell sambo, make eller möjligen stork kammar jag noll och får lova att stryka också den elva kilo tunga gullungens namn. Liv Strömquist är integer och vill slippa samtal från tidskriften Mama. Så nu vet vi det. Och hade jag banne mig känt på mig.
