PM Nilsson: Likheterna mellan Aftonbladet 2009 och Jyllands-posten 2005 är många, men att hävda sina principer mot en demokrati som Israel är lättare än att stå emot en islamistisk mobb.
Likheterna mellan Aftonbladet 2009 och Jyllands-Posten 2005 är många och redan uppmärksammade. Kulturredaktör Åsa Linderborg sitter i samma position som Flemming Rose och chefredaktör Jan Helin som Carsten Juste. Två minoritetskulturer känner sig på goda grunder illa behandlade och det internationella multikulturella system som heter internet fungerar blixtsnabbt. Utrikes makt trycker på och försöker blanda in utgivningsländernas regeringar.
Vad som är intressant är att Sverige i dag hittills i så hög grad har fungerat som Danmark gjorde då, det vill säga bra, både som stat och som samhälle.
Det politiska systemet håller på sina demokratiska principer och lutar sig tungt mot den långa traditionen av tryckfrihet utan statlig inblandning – med mindre undantag som den svenska ambassadören i Israel. Fredrik Reinfeldt är lika kristallklar i sin uppfattning som Anders Fogh Rasmussen.
Den svenska debatten har också hittills varit befriad från rädsla och konstiga låsningar. Sakfrågan, det vill säga påståendet om organstöld från palestinier, har bemötts och publiceringsbeslutet har diskuterats. Donald Boströms artikel har visats upp och citerats. Debatten om anklagelserna om antisemitism har varit bred och pluralistisk, liksom synpunkterna på den politiska processen. Visst har det haglat hårda ord, men varken Åsa Linderborg eller Jan Helin har egentligen stämplats som extremister, deras frihet att publicera även tvivelaktiga uppslag har i grund och botten bejakats och Boströms text ligger kvar på aftonbladet.se.
Jämför detta med hur Sverige fungerade under Muhammedkarikatyrkrisen. Den statliga nivån havererade direkt. Statsminister Persson visade förståelse för protesterna mot Jyllands-Posten och upploppen mot Danmark. Utrikesminister Freivalds svek alla principer och stängde ner en liten hemsida, Sverigedemokraternas, som publicerade bilderna. Ansvariga utgivare i press och tv frångick fullt normala publicistiska normer och vägrade visa de bilder som orsakade sådan uppståndelse. I debatten demoniserades Danmark som den europeiska högerrasismens epicentrum och de som hävdade Roses och Justes frihet att även publicera tvivelaktiga uppslag utmålades som islamofober.
Varför är det en sådan skillnad? Ett svar är naturligtvis att Muhammedkarikatyrkrisen var mycket farligare och att konflikten mellan islam och Europa är så mycket mer grundläggande än den med Israel.
Danmarks beskickningar i Beirut, Jakarta, Damaskus och Pakistan stormades, över 20 personer dödades i samband med kravaller, Libyen, Saudi och Iran kallade hem sina ambassadörer, danska varor bojkottades på bred front och såväl karikatyrtecknare som redaktörer fick mycket allvarliga dödshot som några av dem lever med än i dag. Att hävda sina principer mot en demokrati som Israel är en lätt sak jämfört med att stå emot en islamistisk mobb som eldas på av fullständigt ansvarslösa regimer. Konsekvenserna för Sverige är inte i närheten av Danmarks uppoffringar.
Men möjligen beror skillnaden också på en större mognad i svensk offentlighet. Den erfarenhet som Danmark gjorde då blev trots allt också Sveriges. Att regeringen, exklusive Bildt, inte ska lägga sig i vad som står i pressen är numera norm i båda länderna, liksom att utgivare ska få publicera vad de vill och att debatten måste frigöras från tabun.
Lägg därtill fem år av utveckling av internet, av helt nya infrastrukturer som Facebook, Google, Youtube och bloggosfären och vi håller äntligen på att få ett publicistiskt system som rent fysiskt inte kan tiga sig igenom en besvärande tystnad, som alltid hävdar värdet av att publicera och som bevisar att en pluralistisk, bred och modig aktualitetsdebatt bäst garanterar en allsidig belysning av vår tid och värld.
För vad har vi egentligen fått veta efter en vecka? Jo, vi har blivit upplysta om sekelgamla antisemitiska stereotyper och fått klart för oss att ryktena om organstöld med största sannolikhet inte är sanna. Det bör till och med Avigdor Lieberman gilla.
