Skönhetstips och prylar

Allt om inre och yttre hälsa.

Sajten för alla vinnare

Här delas det ut superbonusar.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Storlek på text:
Skriv ut text

Professorn fick en idé

Annons:
J R R Tolkien sågs med skepsis av den svenska kultureliten
Lars Gustafsson minns ett möte med mästaren i tätnande piprök.
Faktiskt: jag tillbragte en gång en lång intressant eftermiddag med J R R Tolkien. Det var år 1961 och den store sagoberättaren tog emot mig i dörren till sin ganska stora villa, någonstans norrut i Oxford, trakten av Woodstock Road om jag minns rätt. Han var mycket större till växten än jag av någon anledning hade väntat mig, en nästan jättelik man med en örnskarp profil och stora kraftfulla händer. Han höll en pipa i munnen som han sällan tog därifrån, vilket vållade en del besvär under hela intervjun. Jag tänkte på något jag redan visste. Att denne man som ung hade sett det yttersta. Som gevärsskytt i ett av dessa engelska landskapsregementen som mejades ner i industriell skala. 30 000 döda på två timmar under andra Sommeoffensiven. J R R Tolkien hade verkligen upplevt hur det är att springa över döda kamraters kroppar. Jag tror att en reminiscens finns på det ställe i Sagan om de två tornen, där ringens brödraskap tvingas ta sig fram genom en träskmark där otaliga döda skymtar under vattenytan. Jag var väntad. Jag hade skrivit från Sverige i början av sommaren och med brittisk hövlighet hade professorn svarat nästan med vändande post; "Please come and see me". "Det som har gjort honom till en plötsligt uppdykande, apart och irriterande litterär uppenbarelse är det faktum att han sedan några år tillbaka har publicerat ett flera tusen sidor långt sagoepos, The Lord of the Rings." Så skulle det stå i den intervju som efter mycket lång väntan infördes i Dagens Nyheter den 21 augusti under den synnerligen skeptiska rubriken "Den besynnerlige professor Tolkien", en rubrik som jag naturligtvis inte hade satt. Jag hade skrivit till Olof Lagercrantz, DN:s kulturchefredaktör i början av sommaren och berättat om Tolkiens inbjudan och bett om ett par hundralappar i förskott till flygbiljetten till England. Det satt långt inne. Lagercrantz svarade med närmast föraktfull skepsis. Sådant som Sagan om Ringen låg utanför hans egentligen mycket snäva litteraturuppfattning. Två av Ringens volymer fanns utgivna i Åke Ohlmarks översättning (som jag än i dag finner elegant och fyndig), hade blivit välvilligt recenserade på de flesta håll, de var redan översatta till många språk, men svensk kritik var väsentligen lika stum mot dem som mot de dåtida SF-genrens mästerverk, av Clarke, Bradbury och Philip K Dick. Att dessa böcker skulle lägga grunden för en hel växande litteraturgenre, fantasy, var naturligtvis inte förutsebart då. Dagens perspektiv mot bakgrund av Peter Jacksons underbara tre filmer och en världspublik av enorma dimensioner (som till och med har utnämnt Tolkien till 1900-talets störste författare) var inte giltigt då. Lagercrantz fick ge med sig - ty författaren till dessa minnen kunde som ung vara ganska ihärdig - förmodligen bara för att slippa ha denne tjugofemårige fanatiker hängande i telefonen. Men ända fram till intervjuns försenade tryckning var han full av misstro. Så fick litteratur inte se ut. Agnar Mykle och Agnes von Krusenstierna ja. Ekelöf och Björling ja. Men för Guds skull, inga bisarra sagor! Själv kunde jag inte dölja min fascination. "Den saga Tolkien skrivit och som lång och vindlande som en jättelabyrint slingrar sig fram genom tre tjocka band är egendomlig. Den är bisarr, mörk, våldsam och styckvis så mjukt idyllisk att man tycker sig läsa lyrik. (-) Man skulle kunna säga att den knyter an till en tradition som inte har varit representerad i litteraturen efter Beowulf och Kalevala, och ändå finns det ingenting pastischartat, ingenting av litteraturhistorisk kuriosakammare över den. Den är arkaisk, men inte antikvarisk." Ja. Jag var väntad. Tolkien tog emot mig vänligt, nästan ivrigt och satte sig omedelbart ner med mig i ett av manuskript, förstudier och bildmappar fullständigt överlastat arbetsrum. Han gav mig knappast andrum innan han började berätta. Som om han verkligen hade ett återhållet behov av att förklara vad han egentligen höll på med. "Det började med språk. Språk har varit det viktigaste i mitt liv. Jag låg på sjukhus ett tag under första världskriget och fördrev tiden med att läsa Kalevala. Då fick jag idén att göra om alltsammans, förstår ni, att skriva en egen saga. Men den skulle ha en annan atmosfär, en helt annan stämning än den som de finska namnen gav. Jag uppfann nya personnamn med hjälp av ett språk som jag hittade på själv; detta att skriva sagor och uppfinna språk var två älsklingssysslor när jag var barn. Namnen gav mig idéer och visioner." "Så här arbetar jag: Och han kastar ut pärmar på golvet framför mina fötter, kartor, teckningar, ett fotografi av Heklas senaste utbrott; "Sådana saker intresserar mig", talangfulla akvareller, schemata som hjälpt honom att hålla reda på sagans vimmel av personer och händelser, härarnas rörelser över slagfälten. Som jag minns det var det två saker han var särskilt noga med att betona. Det ena var att sagans starka moraliska dualism absolut inte fick tolkas som något slags allegori över det kalla kriget eller något liknande. Det andra var den grundläggande pessimismen. Jag hade ju läst ett av hans akademiska arbeten, Beowulfkritiken, där han försvarar den okände författaren mot de kritiker som har sagt att det är en svaghet att det ena monstret följer på det andra. Precis så är livet, menade Tolkien. Jag visste ju om honom ända sedan slutet av 50-talet när jag studerade en kort tid hos Gilbert Ryle i Magdalene College, hans vänskap med C S Lewis och hans kristet orienterade sagoberättarkrets, en liten grupp som regelbundet träffades och berättade sina sagovärldar för varandra. Jag visste att han var av en gammal saxisk bergsmanssläkt, att han var son till en brittisk bankdirektör från Sydafrika, men inte så mycket mer. "Det handlar alltsammans om makt, naturligtvis, och hur dygden kämpar mot makten. Sagan framställer en obetydlig varelse som blir ställd inför ett prov som överskrider hans krafter och hur det förändrar honom, hur det drar fram styrkan ur honom. Och efter en stunds ytterligare eftertanke, med mycket sugande på pipan: Naturligtvis är det en pessimistisk berättelse." Slutet på denna intervju minns jag mycket intensivt: Tolkien förde mig till ett fönster och visade mig ett jättestort träd på granntomten. Jag minns det som en björk, vilket nu förefaller mig osannolikt i Oxford. Men kanske var det en björk. Vid något tillfälle hade den tvingats vika undan i växten för en tillbyggd husvägg. Stammen beskrev en egendomlig kurva, skev och sned men ändå triumferande.
Annons:
MEST LÄSTA ARTIKLARNA PÅ KULTUR
Annons:
NY PODCAST I EXPRESSEN KULTUR
Annons:
Annons:
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
UKRAINA
Annons:
KULTURPRISFESTEN 2014/TV-klipp
BLOGGAR
Annons:
Annons:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
Journalisten Dawit Isaak har nu suttit fängslad i Eritrea i:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader