Allt sedan 1960-talet har det vuxit fram en hel industri av skolexperter inom byråkrati och pedagogiska institutioner. Det var dessa som i LGr 69 förverkligade de visioner om skolan som formulerades redan på 1940-talet av de socialdemokratiska politikerna Ragnar Edenman och Stellan Arvidsson.
Bägge var uppfyllda av makarnas Myrdals idéer om att fostra goda samhällsmedborgare med jämlika värderingar snarare än att förmedla traditionell bildning. Redan i Edenmans och Arvidssons visioner från 40-talet och framåt så framstod betyg och läxor som styggelser.
För att deras idéer skulle implementerats ordentligt i systemet via diverse läroplaner under 70- och 80-talen fylldes universitetens pedagogiska institutioner av pedagoger, vilka bars upp av idén om att elever skulle bli socialt medvetna och kritiskt tänkande genom att man från skolhåll reducerade den traditionella kunskapsförmedlingen. LGr 80 var ett sentida exempel; där avskaffades alla traditionella ämnen med motiveringen att ”tillvaron inte är ämnesindelad”. I stället för historia läste man momentet ”Människans verksamhet – tidsperspektivet”.
Den syn på pedagogik som Jan Björklund företräder låter sig kortfattat beskrivas som diametralt motsatt de pedagogiska idéer som företrätts av den jätteindustri av hundratals professorer i pedagogik som bär ansvar för skolans utveckling under de senaste 40 åren. Björklunds reformarbete har tagit sin utgångspunkt i det fullt rimliga antagandet att de teorier som företrätts av de svenska pedagogerna i utbildningsminister Edenmans efterföljd har varit behäftade med vissa felaktigheter, detta eftersom resultaten för svensk skola internationellt sett har försämrats sedan 60-talet.
När nu P1 ägnar en hel programserie, Kris i skolan?, åt att med indignerat tonfall skärskåda Jan Björklunds skolpolitik, sker detta genomgående med hänvisning till de pedagoger vilkas rön Björklund ifrågasatt. Att Björklunds skolpolitik inte har något stöd hos dessa pedagoger presenteras som en nyhet, när det egentligen är en fullkomligt självklart, då hans politik är utformad i konflikt med det som många av dessa pedagoger står för. Detta betyder dock inte att hans idéer – så som de presenteras i programmet – skulle vara tagna ur luften.
I program nummer två gjorde man en stor poäng av att det inte skulle finnas ett samband – såsom Björklund hävdar – mellan å ena sidan betyg och nationella prov och å andra sidan elevernas kunskaper. De stöd för en sådan åsikt som man anförde i programmet var att svenska professorer i pedagogik menar att sådana samband inte existerar.
Vad man dock inte låtsas om i radioprogrammet är att exempelvis den kunskap som pedagogikprofessorer pratar om inte nödvändigtvis är densamma som den som Björklund hänvisar till, lika litet som den är identisk med den kunskap som det hänvisas till i de internationella testerna av kunskapsnivåer i olika länder.
Sanningen är att skolverkets stora undersökning NU03 visar att kunskapsnivån i svenska skolan sjunkit drastiskt mellan 1991 och 2002 i alla ämnen, och mest i matematik där den sjunkit en hel årskurs. Allt sedan årtiondena efter andra världskriget, då Sverige låg i topp i olika undersökningar, har vi i takt med att Ragnar Edenmans 40-talspedagogik implementerats, halkat ner successivt till en medelplats bland länderna i PISA-undersökningarna. Detta medan länder som inte anfäktats av samma slags pedagogiska idéer som Sverige uppvisar en motsatt utvecklingskurva, såsom Korea, Kina, Japan och Finland, vilkas undervisningsmetoder ligger långt från de ödesdigra svenska 60- och 70-talsreformerna.
Det är frågan om pedagogiker som inbegriper betyg, läxor, läxförhör, prov med tydliga direktiv för vad som är rätt och fel, men som alltså sedan 60-talet råkat i vanrykte hos de svenska pedagoger som nu slåss allt mer desperat för sina tjänster, forskningsmedel och andra privilegier som de tillskansat sig från 1970-talet och framåt.
Det är minst sagt märkligt att Sveriges Radio ägnar sig åt ren kampanjjournalistik, där man för dessa otidsenliga pedagogers talan.
