Det vilar något påfallande harrypotterskt över Peje Emilsson, en av den svenska friskolereformens mer framgångsrika mikroarkitekter. Kunskapsskolans vd har ett pojkaktigt ansikte och glasögon med en rundning av gammeldags engelsk internatskolemodell.
Det var bland annat glasögonen som återkommande rycktes av Peje Emilsson när han som barn "gravt mobbades" på Svandammsskolan i Nynäshamn. Han var ett läshuvud som började plugget som sexåring. Provocerande lättlärd.
Peje Emilsson. Foto: Felipe Morales/SvD/Scanpix
Som tioåring tvingades han, på grund av mobbningen, att flytta till sin mormor på Södermalm som just hade blivit änka. Varje söndag kväll eller tidig måndagsmorgon tog han pendeltåget för ännu en vecka på Katarina real. Tåget avgick 20.20 eller 6.38. De exakta tågtiderna bubblar ofrivilligt ur honom - hålltiderna för Emilssons egen Hogwartsexpress.
Med åren - efter Södra latin, Stockholms universitet, KTH, en kort period på Handelshögskolan och en nioveckorskurs på Harvard skulle Peje Emilsson utvecklas till något av en magiker med den gamla svenska välfärdsmodellen som trollerilåda.
Emilsson - gammal moderatpolitiker och ägare av kommunikationsbyrån Kreab sedan 40 år - var delaktig i skapandet av skolpengen (som möjliggjort att 14 procent av svenska skolbarn i dag går i friskola, enligt en färsk sammanställning i tidningen Dagens Samhälle)
Det var socialdemokraterna som i början av 1990-talet lade grunden för friskolereformen. Men den borgerliga regeringen, när man vann valet 1991, skapade de reella förutsättningarna för finansieringen av friskolorna. Elevens hemkommun fick nu börja betala skolgången, även om eleven valde en skola utanför det offentliga system- et.
När den individuella skolpengen infördes var Peje Emilsson styrelseordförande för Enskilda gymnasiet, en patinerad privatskola vid Tegnérlunden i centrala Stockholm. Hans dotter hade 1988 bett om att få byta skola från ett vanligt gymnasium på Lidingö, där familjen bodde, till Enskilda i stan, "varpå kommunen började bråka".
Enskilda gymnasiet måste ha uppfattat faderns engagemang för bara några veckor efter skolstart bad valberedningen honom att bli skolans ordförande. Rektor var i sin tur Thérèse-Marie Burenstam Linder, gift med den kände nationalekonomen och moderatpolitikern Staffan Burenstam Linder.
Perioden - Peje Emilsson var ordförande fram till 1998 när friskolereformen låg tryggt i hamn - sammanföll intressant nog med kungabarnens inträde på skolan. Den strävsamma Victoria började ett och ett halvt år efter att han tillträtt, sedan gjorde Carl Philip ett kortare gästspel före Lundsberg och så kom Madeleine med sin lyskraft. Även om detta innebar ökad elevtillströmning och medialt intresse var skolan långt ifrån rik. Den hade inga statsbidrag. Terminsavgiften var mellan 15 000 och 20 000 per elev. Skolan tiggde pengar från stiftelser och arrangerade aktiviteter där föräldrar och närstående skänkte pengar.
Emilsson tvingades en månad göra en specialinsamling för att kunna betala ut lärarlönerna. Föräldraföreningen målade klassrum. Någon fick fatt i en begagnad overheadapparat.
Enskilda var i behov av en skolpeng.
- När jag började varierade det väldigt mycket mellan kommunerna. För mig var det konstigt. Om jag väljer att inte gå i den där kommunala skolan utan i en skola som kostar pengar - varför ska jag då som skattebetalare betala två gånger? Det är väl bättre att jag får den här pengen? Jag var på kommunerna: "här har jag fem elever på Enskilda gymnasiet från er kommun - då får ni faktiskt vara med och betala lite, så att de slipper stå för allt helt själva." En del började göra det, berättar han.
Det sammanföll med debaclet i Drevdagen, en by i Älvdalen där kommunen ville slå igen skolan. Protester bidrog till att den fick drivas som friskola som ett experiment. I mars 1992 presenterade så den moderata skolministern Beatrice Ask en proposition med förslaget att elevens hemkommun skulle skjuta till 85 procent av genomsnittskostnaden per elev i den kommunala grundskolan.
Förslaget fick majoritet i riksdagen. "Frågan om skolpengens införande var föremål för förhållandevis svala politiska diskussioner", skriver författarna till
Skolpolitik. Från riksdagshus till klassrum.
Sju år senare skulle Peje Emilsson själv börja så för att på sikt kunna skörda frukterna av skolpengen. Hösten 1999 gick Emilsson med håven i nätverket. Olof Stenhammar, Johan Staël von Holstein, Mats Qviberg, Anders Wall och ytterligare 25 personer "stoppade in en, två, tre miljoner" i det som skulle bli Kunskapsskolan (i dag 34 skolor och snart 10000 elever). Själv bidrog han med 30 miljoner ur sin privata förmögenhet och genom att belåna Lidingövillan "över skorstenen".
Efter fem år visade man svarta siffror. Runt 2003 kom Wallenberg - som Peje Emilsson jobbat för som kommunikatör sedan 1982. Investor hade genom ägande i Annie Wegelius och Maria Borelius misslyckade utbildningsprojekt K-World "råkat få fyra gymnasieskolor" på halsen. Emilsson införlivade mediegymnasierna i Kunskapsskolan och som tack investerade Wallenberg i hans företag (Investor äger i dag 33 procent av Kunskapsskolan).
Just nu är Peje Emilsson upptagen med att försöka anpassa systemet med individuell skattepeng till äldrevården. Hans företag Silverlife är i förhandlingar med fyra svenska kommuner. Något juridiskt hinder för kommuner att individanpassa äldrevårdspengen finns inte, enligt Peje Emilsson.
- Jag vet att jag inte kommer att gilla den kvalitet som erbjuds när jag måste söka äldrevård. Den är inte tillräckligt bra. Då bygger vi endera ett gemensamt system där människor har möjlighet att välja ett privat alternativ eller så byggs det upp alternativa elitsystem och då får vi ett delat samhälle.
- I hela välfärdssektorn måste man hitta privat-public-partnership-lösningar. Det behövs en basgaranti för att att ingen ska falla igenom maskorna - men vi kan inte längre ha one size fits all. Jag kallar detta den nya svenska modellen. När jag växte upp började folk arbeta när de var 20 och jobbade fram tills de var 67 och sedan dog de när de var 70. Man jobbade alltså i 47 år. I dag börjar folk jobba i snitt när de är 30 och slutar när de är 60 och så lever de fram till 90. Alltså 60 icke verksamma år. Hur ska vi klara detta? Vi kan inte ha en stor gemensamhetskaka. Då kommer inte pengarna att räcka.
På Silverlife ska Peje Emilsson själv kunna kontrollera slutfaserna i sitt liv - det vill säga tvärtemot hur det var under skoltiden i Nynäshamn. Peje är beredd att skuldsätta sig en tredje gång i livet för att systemet med en äldrevårdspeng ska bli verklighet.
På Silverlife ska man kunna flytta in som "go-go", det vill säga som hyfsat pigg och rörlig. Man ska kunna bo kvar på området som "slow-go". Och sedan lätt och smidigt flytta en våning upp som "no-go".
Då är Hogwartsexpressen vid slutstation.
FOTNOT. Läs Björn af Kleens första artikel om friskolornas historia
här.
