I går nominerades Jag är Zlatan till Augustpriset. En ironisk blinkning inför det faktum att både fackboks- och skönlitteraturklassen i år kan benämnas som dödens grupp? Samtliga är nämligen urstarka.

Att Den amerikanska högern av Martin Gelin, Det enda könet av Katrin Kielos och Raoul Wallenberg-biografin Det står ett rum här och väntar på dig av Ingrid Carlberg skulle nomineras i fackboksklassen stod i princip redan klart på förhand. De har alla tokhyllats av både kritiker och läsare.

Men att juryn dessutom smög in den lite förbigångna Anne Charlotte Leffler-biografin Sanningens vägar av Monica Lauritzen är lika överraskande som glädjande. Inte minst ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Dramatikern Leffler var samtida med August själv och en av hans svåraste konkurrenter. Spelades även oftare. Nu torde dålig stämning råda i teaterhimlen.

I den likaledes nästan löjligt jämna skönlitteraturklassen gläder jag mig lite extra åt nomineringarna av Peter Fröberg Idling och Johannes Anyuru. Båda skriver en säregen prosa som liksom öppnar sig skiktvis. Också Göran Rosenbergs starka Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz förtjänar ett särskilt omnämnande. Inte minst eftersom den egentligen inte är att betrakta som skönlitteratur i första hand.

Ytterligare ett exempel på den tilltagande fusionen mellan det dokumentära och det skönlitterära?

Ändå saknar jag både Sami Saids sensationella debut Väldigt sällan fin och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 i skaran. Men får nog i det senare fallet hoppas på en nominering nästa år när romansviten står färdig.

Allt annat vore lika pinsamt som, tja, det faktum att Bonniers glömde bort att skicka in Jonas Hassen Khemiris senaste roman Jag ringer mina bröder till Augustjuryn i år.