Det är alltid lite penibelt med Polarprisutdelningarna. Ändå kryper jag tillbaka in i galavimlet år efter år. Jag hoppas att den här gången ska inte bara pristagarna förgylla Stikkan Andersons minne, den här gången ska vi också presentera någonting oförglömligt för dem. Provinsen ska överraska sig själv med spirituella tal, underhållande programledare och oväntade musikaliska tolkningar med spännande artister.
Ennio Morricone sötaste oboesolon och lenaste vokaliser kan man för all del spela rätt upp och ner efter partituret, vagga publiken med det vackra. Svårare är det med Björks musik. Wildbirds & Peacedrums kämpar tappert med ”Human behaviour”, men det här sammanhanget känns för stort för dem. Ane Brun gör en jätteledsen version av ”Joga” och Petra Nordlund säger amazing och fantastic om alla som uppträder, men ingenting är ju enastående förrän vi känner det själva.
Det är bara när Stellan Skarsgård håller sitt pristal till Ennio Morricone och Robyn gör sin version av ”Hyperballad” som det verkligen händer någonting på riktigt. Som Björk själv säger i den filmade (!) intervjun: ”Om man inte lägger ner själ i musiken så finns den inte där”.
Konserthusets chef Stefan Forsberg hälsar alla välkomna med superlativer om det hus och den orkester han själv har glädjen att vara chef för och yada yada. Vad är han? Kommunalråd i Svinarp? Frikyrkopastor?
Ingen ifrågasätter Kungliga filharmoniska orkesterns eller husets storhet innan han börjar tala om saken.

En annan konstighet är att Björks pappa håller själva pristalet. En pappa brukar komma med födelsedagspresenter, inte Polarpris. Man borde ha tillfrågat Peter Stormare om talet, som spelade Jeff i Dancer in the dark.
TV4 presenterar med sitt bländvita leende. Men när det gäller så här anspråksfulla evenemang famlar man ännu i mörkret.