I Gärdesskolan på Östermalm blev vi ibland ansatta av Sveriges Radio-journalister som fick för sig att göra enkäter bland småbarn. En gång blev jag tillfrågad om jag ville bli prinsessa när jag blev stor. Aldrig i livet, sa jag.

Det verkade bara instängt, jobbigt och töntigt. Jag ville bli i sämsta fall "en tuff tjej som vickade på stjärten", i bästa cowboy. Så när vi lekte krävde jag att få vara den hetlevrade Heath i westernserien Den stora dalen som sändes i svensk tv i slutet av 1960-talet.

När jag läste ville jag vara Lilla My, Snusmumriken eller Too-ticki – Mumindalens coolaste och självständigaste invånare. Även om jag nog oftare kände mig som osäkra Mumintrollet, och minst lika ofta även som Snorkfröken – den vid sidan av Mymlan den lilla dalens mesta prinsessa.

Snorkfröken frossar i romantiska drömmar om att bli beskyddad, enleverad och att få hölja sig i glittrande juveler medan hon putsar sin fotring och kammar sin pannlugg. I serien "Snorkfröken i rokoko", med tidsmaskinen till 1700-talet, ligger hon på en blomsteräng, fläktar sig med en solfjäder och försöker se "ung och ljuv och hjälplös ut" i hopp om att "nån ung ädling" kommer förbi. Och blir skitsur när bara gamla Mumin råkar göra det: "Romantik betyder nån ny, dumbom!".

Men det är just Mumin som är prinsen, det bestämdes redan vid första mötet. I Tove Janssons första tecknade Muminserie räddar han Snorkfröken från en krabba som biter henne i svansen, i boken Kometen kommer från giftbusken Angosturan. Då kan han dessutom överlämna hennes saknade, gyllene fotring.

Förbundet är knutet. Men det kommer att utsättas för påfrestningar, Mumin men oftare Snorkfröken förälskar sig ibland i andra. Allt under Muminmammans lätt oroade men milda överseende. När Snorkfröken i "Mumin börjar ett nytt liv" ska enleveras av en filifjonkliknande "ynkrygg" (Snorkfrökens ordval) frågar mamman om det ska vara ost eller korv i matsäcken. Så långt ifrån hov- och hederskultur man kan komma.

Och Snorkfröken själv är långt ifrån en värnlös prinsessa. I själva verket är hon lika manipulativ, rådig, listig som analytisk: när hon lite senare i nämnda serie väljer mellan ynkryggens och Mumins högar med smycken som de lämnat åt henne på stranden funderar hon på om hon ska vara "stolt, rättvis eller bara naturlig? Ingen av högarna, den ena eller båda?" Kommer fram till att stolt är roligast, men att "ett litet smycke märks nog inte".

Det som mest liknar prinsessdrömmar hos Snorkfröken är när hon i Trollkarlens hatt gör ett strandfynd: en galjonsfigur av trä. "Det är en drottning", säger hon andäktigt. Men när den besökande trollkarlen senare uppfyller hennes önskan om att få likadana ögon som drottningen - eftersom Mumin tyckte att denna var vacker – börjar Snorkfröken gråta och vill ha tillbaka sina egna små gluggar.

Vilket hon så klart får genom att pressa sin bror Snorken att ge henne dem tillbaka med sin enda önskan.

Snorken tycker att syrran är fånig, och det gör förstås också Lilla My, men Snorkfröken vet vad hon vill ha och hur hon får det. Hon leker för övrigt hellre Jane och Tarzan än prinsessa och prins, och när det gäller kan hon både slåss och rädda Mumin från olika slags knipor av både psykologisk och anatomisk art.

Och mer än i böckerna finns i Muminserierna (särskilt i Toves egna första dussintal innan hennes bror Lars Jansson tog över) en stark feministisk och allmänt samhällssatirisk ådra.

I serieäventyret "Mumin och medborgarkänslan" är Snorkfröken ytterst bestämd och driftig. Efter ett uppfordrande herrbesök i dalen från Förbundet för medborgarkänsla sätter hon på sig glasögon, blir sekreterare och hetsar Mumin att följa en personlighetskurs och göra karriär för allas bästa. Det hela slutar emellertid med att hela familjen återgår till vanor som att sova "mitt på ljusa dagen, utan tvivel efter en utlevad natt!", som Filifjonkan uttrycker det. Med en väninna som fyller i: "I frigjorda ställningar!"

Och i rokokoserien blir Snorkfröken visserligen inbjuden till kungens fest, men lämnar den för att hamna hos revolutionärerna som kräver bröd i stället för bakelser. Alla är jämlikar, predikar en svartklädd rebell - möjligen han som skrev Marseljäsen, för även han är en självupptagen manlig konstnärssjäl som vill komponera mitt under pågående strid eller vardag. Snorkfröken replikerar: "Åhh... hur blir det med kvinnorna?"

Han svarar: "Dom blir också jämlikar. Men inte med männen förstås." Varefter hon ställer sig på en stol och berättar hur revolutionen egentligen borde gå till. Till barrikaderna!

Fullt så antirojalistisk var ännu inte jag i lågstadiet. Men jag lärde mig – av Mumindalens samtliga flockvarelser – en hel del om frihet, jämlikhet, transcendens och auktoritetstrots som senare kom till användning.